Kom i eftermiddags tillbaka från Danderyds sjukhus. Inte så att jag varit där i två dagar, jag hittade inte frikortet i onsdags och gick på min föreläsning i torsdags. Om tisdagen var
=/ så är idag lite reserverat
=).
Reserverat eftersom jag fortfarande har en (delvis) kollapsad lunga; den som väldigt lätt blir andfådd och har sporadiska hjärtklappningar kan utan större svårighet leva sig in i det.
Men jag är fantastiskt lättad och glad: det här kunde inte ha slutat bättre.
Jag kom till läkaren vid nio, läkaren hittade inget, vilket var bra eftersom det tydde på att det inte var så allvarligt; men jag skickades återigen till Aleris röntgen i Täby närsjukhus. Väntade en stund och blev vidareremissad till Danderyds sjukhus, och här någonstans kändes det lite som att hela min dag dog.
Dels tog den turen åtta timmar förra gången, och det innebar ett worst case scenario som bestod av att bli liggande med en slang in i lungan à la Peter här om året i åtminstone en vecka. Kanske med viss modifikation, men det var ju worst case scenario.
Men det slapp jag. Jag kom dit, blev hämtad i receptionen efter en kort stund och fick en bädd och sjukhusskjorta (lite panik och räknade nästan kallt med att bli inlagd). Sedan bröt jag ihop lite över det i akutväntsalen, men det kändes bättre ju längre jag låg där. Dels för att paniken gick ner med tiden, dels för att jag visste att ju längre tid det tog, desto ofarligare skulle lungkollapsen förmodligen visa sig vara.
Ibland är man glad när man har rätt.
Efter drygt en och en halv timme hade jag börjat plugga, och då dök läkaren upp och frågade hur det var och jag svarade samma saker som jag svarade Carlgren i morse (”Överlag stabilt”, ”Lätt andfådd”, ”Inte ont så länge jag inte rör mig för häftigt”, osv). Han försvann i telefon en stund, och kom tillbaka. Karolinska (vars lungavdelning jag ska till eftersom Danderyd har avskaffat sin för att… någon anledning) hade sagt att det var samma procedur som i vintras som gällde; åka hem, ta det lugnt och komma tillbaka för återröntgen om någon vecka.
Så jag har (minst) en vecka då jag inte bara vill, utan måste ta det lugnt. Passar mitt monstruösa studiebehov perfekt. Och här är vad en lugn vecka innebär i praktiken:
• Kortare morgnar – Kliva upp senare och gå hemifrån tidigare för att maxa sömnen och slippa springa till buss och tåg
• Sluta stressa överlag – Sagda bussar och tåg, börja gå långsammare och annat detaljarbete.
• Inget(!) kaffe(!!) – Ja, precis. Det blir en prövning (Men ha förtröstan Ellen, I would never turn down a Zandersfrukost när du väl är hemma), men det hjälper nog återhämtningen med ett behärskat blodtryck. Förhoppningsvis pausar muskelknutarna då också.
Jag skulle fira med O’Boy när jag kom hem, men O’Boy-pulvret var slut. Istället fick jag mig en kopp mjölk till livs. Nu ska jag fira med
Ratchet & Clank 3, i kväll med zenbuddhistisk konst.
Trevlig helg på er.
Tills nästa gång,
Uppdatering;Vistelsen på Danderyd tog (förresten) bara två timmar!
Uppdatering;Jag såg just
Zozo på ettan, och ville passa på att skriva några rader.
Det var inte en fantastisk film. Imponerande på ett rent filmtekniskt och stilistiskt plan, med ett med få undantag varm och gul ton som dröjer sig kvar i den smått trollbundna känslan jag sitter i nu efteråt.
Det finns en del klichéer, t ex skoleleverna och Zozos oförmåga att släppa sin familj, men de hanteras på ett ofta klichéfritt (och filmmässigt förtjusande) sätt (den exploderande skolgården, skogen när de ger sig på honom första gången); filmen är en ofta stabil inre och yttre resa, som dock har sina skumpiga, bristande ögonblick. Som Zozos liv, där vardag varvas med att springa från fallande bomber - för att avsluta det lite recensionsmässigt.
Eller inte, slår det mig; snyggast kan det vara när Zozo är arg. Underskön balans mellan "konstfilm" och bara film.
Det här inläggets fundering…
…är att jag har mycket att se fram emot den närmsta tiden. Om en vecka lugnar studierna ner sig åtminstone en månad, och i jul kommer Ellen, Marcus och Justine hem. Jag simmar lite i glädje vid tanken.
