Collapse

Sådant här gör mig lite nojig, i egenskap av concerned citizen.

Blir också lite nojig av att SF verkar ta det mer som business och inte humanism - dvs, jag har inte hittat något om någon svensk distribution. Har just mailat filmbolaget, näst på listan är att fråga Hynek Pallas.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag har varit dålig på att uppdatera här: jag tog körkort i början av oktober, och den 20 november lades jag in på sjukhus för en allvarligt kollapsad lunga. Kom ut efter en vecka, och är nu sjukskriven någon månad framöver som det verkar.

En hel del som händer, lite som skrivs. Bland annat såg jag Icons on Television i tisdags (Henric & Co), och det är alltid intressant hur de lyckas bli större än summan av sina delar.

Deras gamla låtar har nästan alla en svårförklarlig kraft eller något annat som gör de riktigt speciella, och nu spelade de inte en enda av dem. Det gick åt ett mer synthbaserat, psykedeliskt håll som inte är vad man lärt sig att gilla med dem, särskilt inte när de nya låtarna inte hade hunnits repas utförligt, men när man ser den sedvanliga energin på scen och speciellt den skäggige frontmannen Henric då han släpper ut håret som bandets egen Leonidas, vet man att man fortfarande är hemma. Vad IoTV än gör så är det någonting som överskrider musiken, både artistiskt och personligt.

Det som saknas är mer rep innan spelningar och en större lokal än Debaser slussen, för det här är riktigt bra.

Och efter två år ger den här mig fortfarande rysningar: http://www.youtube.com/watch?v=1k08yxu57NA

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag har Uncharted 2 och en ny TV. Att vara hemma är en fröjd.

Anti-shoutout.

Det har slagit mig att jag fyller år snart, på lördag den tolfte. Är inte helt säker på om och hur det ska firas, men om det blir av så blir det troligtvis i oktober. Nionde eller tionde, för att få en fin ungefärlig månad emellan och för att jag inte hinner med att planera in mer saker i september.

Men som det ser ut nu så finns inget planerat.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag har haft en uttömmande dag, så det blir lite känslokallt här.

Jag har väntat alldeles för länge med att posta den här

Någonstans i världen är någon ett geni.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är Cecilia,

you're breaking my heart,

You're shaking my confidence daily

"Ares!"

Jag har lånat Williams Playstation 2 slim, eftersom mitt är gammalt och man inte kan spela God of War på det. Så efter att ha klarat både ettan och tvåan har jag lånat konsolen och de båda och håller nu på med det första spelet igen - och det är bokstavligen så bra att man nästan bara upptäcker dess brister när man spelat tvåan.

I eftermiddag ska jag fika och i kväll är familjen hemma igen.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag är på tok för sugen på God of War III på tok för tidigt.

Zackrid got back

Loggade in på studera.nu där andra antagningsbeskeden inför höstens plugg kommit:

Alternativet är struket p g a att du svarat Nej eller inte lämnat svar alls.

På varenda kurs och program. Som tur är skulle jag bara läsa en kurs på allvar i höst, så tyvärr medie- och kommunikationslinjen i Jönköping och Japans historia före 1868 på Stockholms universitet. Jag ville inte att det skulle komma fram så här, men jag tog er inte på allvar.

Den kurs jag däremot tog på allvar (en kurs i programmeringsspråket C som jag faktiskt sett fram emot) kom jag faktiskt in på i första anmälningsbeskedet även om jag sökt efter sista anmälningsdagen - vilket tyder på att det finns plats, vilket i sin tur förmodligen innebär att jag bara kan komma till första kurstillfället, säga hej och bli inskriven.

Jag älskar hur formellt det här systemet är.

In other news så har det inte funnits många (läs många, inte inga) större händelser på sistone, vilket väl är varför det ekat lite bättre än vanligt här. Juli var mestadels bara jobb, större delen av månaden pressades även ett ton vänner in på kvällarna (med skohorn, kändes det som när jag reflekterade över hur mycket jag sov). Det lade jag ner lagom till att resten av familjen åkte ut på landet och jag började behöva ta mig till jobbet själv och kliva upp halv fem varje morgon.

Den här veckan har jag dock varit ledig, och det har typ gjort hela min sommar.

Och i övrigt... Ja. Viktigare saker händer ju också, men jag är liksom inte den som pratar om det vare sig spontant eller medvetet.

En sak kan jag dock ta upp, för det är något jag halvt skjutit på att reflektera över hela sommaren; Anton åker till Haparanda för att plugga om mindre än två veckor. Det är nästan så att man önskar att hela världen och allt som händer var på förhand upplagt av Gud eller någon, för då kunde man ha någon att fråga "Hur hade du tänkt dig att min vardag skulle se ut och fungera nu?", men fuckballs heller, säger Gud (eller någon) och existerar inte ens*.

Men för att inte dra över så lägger jag ner för stunden nu. Tror att jag ska ta mig tid till att göra musik, för det har det blivit dåligt med mellan jobbet och alla andra aktiviteter.

Lite konstigt är det att vara tillbaka, men det kändes mystiskt bra att skriva här igen. Ha en bra sensommar, allihopa.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är lite om vilket operativsystem jag ska använda. Har djupsneglat mer och mer på Linux under sommaren, och det tilltalar mig stort. Men jag funderar på om jag inte har för stor användning av Mac OS för att det ska löna sig att skaffa Linux. Det är väl jobbigare än nödvändigt att starta om så fort man vill göra musik.

*Och tyvärr kör verkligheten också Linux, så det finns ingen officiell support. Istället får man vända sig till användarforumen och se om någon som kan hjälpa en finns där.

LULZ

Jag sitter på Coops parkering i Älmhult nu. Tog med datorn för att pyssla med lite C++ på vägen ner, och när vi parkerade så hittade jag ett internet som inte krävde något lösenord. SCORE, i typ tio minuter tills mamma och pappa handlat klart.

Och nu ska jag lägga ner, för jag ska spara batterier. But still!!1

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag börjar bli taggad på C++. Och att komma hem.

Thank God it's Thursday

Nu så, snart åker jag till Skåne. Firar midsommarafton där nere, så vi slutar för veckan och åker torsdag istället för fredag. Skööönt.

Nu har rutinångesten lugnat ner sig, det finns bara en liten krypande ångest över att jobbet är oroväckande monotont och så pass betungande för mig att jag inte orkar göra något mer fantasifullt och varierat på kvällarna. Men det löser sig, jag vänjer mig. Och nu behöver jag inte jobba på en vecka heller, det är ju ganska lättande.

Ehm... Ja, det var väl det om det nu. Jag packar klart och beger mig till bilen snart.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att det visserligen blir skönt, men jag ser ändå fram emot att komma hem. 16.39 på tisdag. :3

Lite mer funderingar

Idag var det soligt väder, vilket har varit ganska härligt. Och lite jobbigt, för jag skrapade färg från en fasad i två och en halv timme på slutet av dagen. Annars härligt.

Det grå var också en lättnad. Och så var det kul att kunna sova ut i Williams soffa igen efter några dagar som startat mellan sex och sju på morgonen.

Jag och Wille hann med en del stök som vanligt, bland annat en helkväll med en massa elektronik, och sedan bar det iväg till brunch på söndagen. En mysig stund det också.

Måndagen började trevligt, men jag kom inte iväg till körskolan som jag tänkt utan måste ringa dem någon kommande dag. Blev lång fikaeftermiddag/-kväll hos Kaiser efteråt, och idag var det åter jobb. Nu har jag varit hemma en dryg timme, och har mest duschat och satt mig här. Det känns lite fånigt att det är så skönt att ha vanliga kläder på sig efter en arbetsdag, men det innebär ju en viss frihet att man ställer sig utanför måleriet som är en ganska inrutad tillvaro.

Det känns bra och är praktiskt orienterat (vilket är en skön omväxling efter seemingly endless studier plus ett läsår randomuniversitet), men inget jag vill ägna alla mina år åt. Jag hoppas bara att jag inte fastnar för mycket i det.

Just nu är jag bara utmattad. 40-timmarsveckor måste verkligen vara förödande, min mesta har varit 28 timmar och bara det tog väldigt mycket energi.

Jag får passa på att vila den närmsta veckan. Jag jobbar i morgon och fram till två på torsdag, sedan åker jag till Skåne med familjen. Hoppas att det vädret blir skönt då också.

Håller på att fundera över saker att ha med. MacBoken för hemresan, en vanlig bok och mobilladdare är väl de viktiga detaljsakerna. Hemma är jag på tisdag, 16.39 kommer jag att kliva av tåget och det längtar jag faktiskt redan lite efter. Sedan upp i varv igen, körlektion klockan tio nästa morgon och jobb två dagar fram till helgen efter det. And so on and so forth, hur resten av sommaren artar sig kan tas senare.

Jag har aldrig varit mycket för att på allvar kommunicera vad jag tänker, men det senaste året har jag börjat få upp ögonen för det här med att prata utan något syfte hela tiden. Som nu, jag har en ond föraning om att allt det här kommer att kunna ta knäcken på mig, men jag kan åtminstone ventilera lite om det.

Alltså... Nu när allt är ute och ventileras känns det som att jag kan tackla lite riktigare funderingar, men nu har jag slut på energi. Lite ledset att jag inte har någon tid kvar att bestämma över innan Skåne (Kaiser i kväll, introducera Anton för kattvaktsjobb i morgon), och inte mycket när jag är hemma heller.

Jag tror att grejen med att göra vuxna till vuxna är att se till att de inte har tid att må bra.

Spontant känns det som att allt det här kommer rasera humöret och optimismen som jag byggt upp det senaste året, men det blir nog en fråga om inställning. Ändå, oroande. Jag tycker om att må bra.

Nu ska jag lägga ner innan jag tänker högt i tydliga och tråkiga cirklar.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag får hålla hjärnan i form så mycket jag orkar. Att lära sig C++ är ett bra steg, kanske bygga på med C (och C# och .NET, de var ganska efterlysta på platsbanken). Sedan får jag hitta något skitlurigt sätt att förvandla det till inkomst och förhoppningsvis komma bort från delar av mördarveckorna.

Jag är inte gjord för det här, och när jag väl anpassat mig, vem blir jag då?

Mums in general

Återigen ett tag sedan sist. Nu sedan senaste kollapsen (som för övrigt är borta och nästan glömd) har jag försökt varva ner lite, men det har kommit med dålig timing eftersom det var samordnat med ett antal studentmottagningar. Ett par stunder kändes det som att allt jag gjorde var att duscha och dricka vin, men det blev många vänner, nya som gamla. Och jättegamla, var på Rebecca Morrisseys mottagning och det blev hoppupp och bära runt i köket-kram när vi sågs för första gången på evigheter och vi måste självklart ses i sommar.

Lite liknande upplevelse när jag träffade min kusin Electra (tidigare bara mellannamn men nu standardnamn), som jag inte sett på tio år och som pluggade animation på konstfack vid telefonplan, bodde i en liten brunmålad etta på Sveavägen, hade impulsträffat en kille i Stuttgart (!) på en animationsfestival; och varför skulle ni bry er om mina kusiner? Summan av kardemumman är att hon är en av världens coolaste människor.

In other news så hann jag efter lungkollaps och hetsvecka därefter (och ett par möten med Ellen och Chriss - de promenaderna är alltid ljuspunkter, keep 'em coming) sova ut på söndagen. Det kändes ovant men underbart, ska lägga mer tid på det i fortsättningen.

Att sova ut fick sig en törn redan morgonen efter då det var röntgen vid tio i nio, sedan var jag igång hela dagen igen. Hade en lugn och mysig stund på morgonen, men utöver det var det bara fart. Och morgonen därpå hände något nytt ovant.

Jag kunde inte sova ut, för att jag skulle jobba. Jag jobbar, åtminstone några veckor framöver, med min pappa på Danderyds måleri med uppgång klockan sex varje morgon och det känns jättebra. Det är klart, efter lösplugg och kvällskurser så känns ju rutinen både klaustrofobisk och välbehövd.

Och undra på att vuxna blir så vuxna när det knappt finns tid att göra sådant som är roligt. Några timmar på kvällen och två lediga dagar simply doesn't cut it.

Dessutom har jag ett par nya saker på gång. Sedan en dryg vecka har jag kommit igång med mina körlektioner på Tibble trafikskola, jag har bara tagit två stycken men redan nu känns det bra. Förstås får man ju börja från början, håller på att repa det jag inte underhållit vad gäller krypkörning och tätare områden. Vilket kompletterar perfekt, eftersom den mesta av min övningskörning är ute på landet och där är det nästan bara landsväg. Också en träning, men inte bra för detaljkörningen.

Nu ska jag börja repa båda två, och det känns skitoptimistiskt. Särskilt lektionerna, jag blir så pepp! Så fånigt pepp att jag efter första lektionen halvskuttade till centrum medan jag lyssnade på The Ecstacy of Gold

 

varvat med Indiana Jones och lite Morricone överlag. Det kändes störtfånigt men underbart. Och, till alla äventyrslystna gröna bilvänner som läser det här, borde inte det här vara en perfekt bilåkarlåt när man rullar fram till slutet av resan?

Nästa körlektion är nu om två veckor, och jag ska tänka efter vad som är en realistisk plan för körkortet. Före födelsedagen låter underbart men optimistiskt, och då är det bara att step up. Vilket blir svårt när jobbet också blir tyngre snabbt vartefter sommaren framskrider, men då har jag åtminstone råd med lektionerna som... jag inte har tid till? Makes perfect nonsense.

Struktur kan jag i alla fall få på mitt nonsens, för jag har skaffat en kalender för första gången sedan skolan. Känns riktigt bra, har varit ett klart underskattat fenomen. Det, och så har jag skaffat skor som jag blev tillsagd att göra för ett halvår sedan och sommarlovskort.

Bear with me en liten stund till, har man dålig bloggarvana så blir det mycket på en gång när man väl sätter sig.

Blev tipsad om att stoppa in den här på bloggen, så den får bli pausunderhållning;

Okej, kortare halvlek kvar nu. De spelintresserade som läser det här vet förmodligen att E3 kommit och gått, och det bjöd på ett ordentligt smörgåsbord av kommande läckerheter. Jag ska fatta mig kort, för jag har inte engagerat mig så mycket, och bara nämna några saker.

Uncharted 2 verkar läckert. Riktigt läckert. God of War III verkar riktigt brutalt, så som sig bör. Och jag har aldrig kommit helt in i Assassin's Creed, men uppföljaren verkar riktigt imponerande. Av någon anledning. Storyn är inte lika engagerande som ettan (och har mindre Kingdom of Heaven-potential), och dialogen i ettan var ganska medelmåttig men ibland riktigt träffsäker.

Det är något mer som lockar med tvåan, det är inte intellektet utan den där delen av hjärnan som gör att man njuter så av riktigt bra spel, filmer och musik. Nyfikenheten är vid det här laget vaken, i alla fall. BioShock 2 har jag inte ens kollat på, men jag tror i ärlighetens namn att det nog inte behövs.

Jag har också sneglat en hel del på datorprogrammering de senaste månaderna. Inte för att det någonsin tilltalat mig tidigare, utan för att vi kom in på det lite sporadiskt på datormusiken och jag började se möjligheter. Så nu ska jag gräva ner mig lite i C++ och kanske läsa en kurs i C i höst, så får vi se vad som kommer ut på andra sidan.

Och om jag läser den kursen så kommer jag nog att behöva skaffa en netbook (eftersom de program som används i kursen är Windowsbaserade), vilket vore mysigt men egentligen överflödigt. Jag gillar tanken, men har ingen riktig användning för den.

Så, det var det.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att mitt bloggande känns lite väl bipolärt ibland, och nog med rätta.

Oh boy...

Way ahead of you, Discshop.

Kort notis medan min pasta kokar, min högra lunga har kollapsat igen. Nu har jag varit hos husläkaren och äter hemma mellan det och lungröntgen i Täby Centrum, sedan blir det Danderyds sjukhus och hemskickad.

Ingen stor grej om man ser det så, men jag har fortfarande inte kommit över att det tog åtta timmar på Danderyds förra våren.

Men ju snabbare jag kommer iväg, desto snabbare får jag det överstökat.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är två saker. Dels är det att jag börjar ta de här kollapserna med en modest nypa salt.

Den andra är att det nog inte är någon slump att kollapserna skett under perioder med mycket stress (våren i trean, terminsslut i höstas och terminsslut nu). Det, och det faktum att dekan spontant kollapsa för långsmala unga killar för att det nog är dags att ta en hint om att ta hand om sig bättre.

Annika was right all along, och på tal om henne så hoppas jag att hon får en härlig Walesvistelse.

Uppdatering

Det är alltid en lättnad med omotiverad pessimism - Danderyds var underbart konsekvent och tog knappt en timme och en kvart.

"Hej, pneumothorax igen, bra, ut igen och tillbaka på fredag", precis så som det båda de tidigare gångerna känts som att det borde vara. Och jag fick inte ens en sjukhussäng den här gången, jag fick vänta på lungläkarnas svar i väntrummet.

Tack till läkare och sköterskor som gjorde att det gick undan så.

Pust

Jag insåg att det var lite vindstilla här. Men det blir lätt så, just nu är jag ute och flänger igen så jag har inte riktigt tid/ork att skriva något när jag väl är hemma.

Ehm... Ja, jag sysslar med terminsslutuppgifterna i skolan och fikar ibland däremellan, eller myser i största allmänhet. Det händer liksom inte så mycket anmärkningsvärt för stunden, jag spelar knappt ens TV-spel.

Så ni vet, ni missar inte så mycket. Men ibland är det väl bra att skriva, även om man inte har något att skriva om.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att vädret är härligt, och det gör mig uppåt. Tidsfråga innan cykeln blir regelbunden igen.

Själsrannsakan

Det här inlägget skrev jag för hand, på Mineur och hemma, och det är väl en sorts... destillation av vad jag i stora drag har gått och tänkt på de senaste två veckorna, och som nog varit på gång flera år.

Jag borde väl ge det en utförlig presentation eftersom det känns väldigt viktigt, men det kan få tala för sig självt. Jag kan i alla fall säga att det var länge sedan det kändes så bra att skriva något.

Det märks fortfarande att det jag läst mest de senaste åren är Jack Kerouac, så ni får bear with me med lite impressionism och långa meningar ibland, men det är bäst så. Och som Kerouac tyckte så blev den här första skrivningen den bästa. Jag kom upp i varv efter ett tag, och även om det kan se fånigt ut i efterhand så fångar det det tillståndet bäst som det är nu.

Where to begin?

Något som dyker upp tidigt är alla bekymmer, det där emotionella mörkertalet som man inte delar med sig av. Just därför gör det sig ju påmint. Och man önskar att man inte var där man är, men då skulle man vara någon annanstans där det är likadant. Lösningen skulle vara att inte vara människa alls, och då får man nog lite perspektiv på det.

Men det... Jag tror att jag måste lasta av mig en hel del innan jag kan börja tänka på att tänka klart. Och, än viktigare, skriva klart. Både text och musik har stått i stort sett stilla länge nu, och det är väl för att så mycket tar upp min tid och sådan tankemöda (jag behövs väl mer som medmänniska än som författare eller musiker). Jag får prioritera. Kill your darlings, fast i verkliga livet istället för på papperet eller in sequencerfönstret. Det är nog därför det går så dåligt; det är inte skrivkramp eller idétorka, det är lättja. Lättja som i att låta mina skaparfärdigheter gå utan underhåll och göra vad som varit bäst för samvetet. Förstås är det en grov förenkling, men principen stämmer. Jag har skjutit mig i benet och nu klagar jag på att jag har ont.

Ja. Idealet och ansträngningen att vara en god vän som ställer upp har skuffat undan en väl etablerad och integrerad del av min personlighet. Och ibland blir det ett renodlat Atlaskomplex - "Ge mig er himmel, jag kan hålla den åt er". Självklart håller det inte för alltid.

Det är väl möjligt att ursäkta, och den sporadiska känslan av att man litas på och lyckas vara en god vän är något alldeles otroligt för självförtroendet. Men att vara bra för andra är en sak, nu har det skett på mitt skapandes bekostnad - och jag har tappat det som skrivandet utgjort. Och när jag väl skriver, fiktion eller inte, handlar det ändå bara om vad som omger elelr bekymrar mig för stunden. Det här också. Förhoppningsvis är det bara en massa som måste ut ur systemet, innan jag kan börja skriva på allvar. Och så hoppas jag att det är okej med en time-out nu och då så att jag kan återta mig själv med gott samvete, för jag har saknat litteraturen. Historierna, novellerna, mina funderingar, formuleringar och finurliga fraseringar som formades i min förälskeliga framfart, och som kanske inte lämnat mig ändå. Jag har saknat inspirationsrushar och skenande pennor som alltid eller länge nog varit mitt känslouttryck; jag grät ju aldrig förut.

Mina ord känns som avgrundsvrål, en bombastisk entré och återkomst för något som varit undanskymt och borta länge och nu gäspar och sträcker muskulöst och präktigt på sig, en björn ur sitt ide, och svingen, lyftet och rörelsen den för med sig lyfter mig över allt jag sitter fast i och alla världar jag lyfter, för den är inte bara saknad och uppskattad och ett enormt själslyft för mig, med mig och på egen hand och en stor del av vad som länge definierat mig, det är sedan innan många av er ens kände mig jag.

Det här, mina damer och herrar är Johan Zackrisson. Johan Zackrisson innan ni ens lärde känna honom; det här är Zackrid.

Zackrid, som tittar på inte hur någon ler efter vad han sagt utan på ord av bläck på papper och tänker "Fan vad bra jag är. Jag kan." Och nu med ett leende som osar av erfarenheten av saknad, inte oron över hur länge leendet kan vara eller hur regntung nästa himmel som behöver bäras är.

Pust.

Superantihjältar

Tur att det finns saker som distraherar från pandemiångest. Misstolka mig rätt när jag säger att Watchmen är en mysig film; vad gäller det visuella är den väl hjältefilmernas God of War.

Den hade en klassisk James Bond-struktur med action i början för att fånga ens uppmärksamhet, och ett montage som förklarar superhjältars inverkan på efterkrigstiden fram till 80-talet då filmen utspelar sig. Kul med lite 'realistiska' hjältar också, även om disillusionen blir lite mycket. Men det distraherar ju inte, för det är ju så njutbart.

Det finns lite för mycket rantande om hurdan människan 'egentligen' är, självisk och destruktiv osv, men någonstans anas ändå ett visst förtroende. Kanske särskilt i twisten, ska inte lägga ut mer än att det har mer med avsikt än handling att göra.

Värt att kommentera är också musiken. Förutom en originalmusik som mer än håller måttet finns väl valda gamla klassiker som trots att man känner igen dem inte känns fel eller billiga. På något sätt passar efterkrigstidens moderna klassiker efterkrigens moderna superantihjältar (för riktigt altruistiska är de sällan).

Dylan sitter alldeles utmärkt, och All Along the Watchtower är så medryckande och bra som alltid och lite till - och den passar. Man har vant sig vid tanken på bekant musik, och då sitter den man redan gillar så mycket bättre.

Men dä om dä (som Koskinen faktiskt sa under sina föreläsningar), nu ska det med lite tur komponeras datormusik innan jag somnar hos Wille. I morgon ska jag upp vid sju för att ringa posten, söka jobb på Zanders och skaffa fram en låt från YouTube.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att We got to find some way out of here,

Said the joker to the thief!

Hendrix är skiten när man inte hört honom på ett tag.

Rationellt?

Hur oroad bör man som svensk vara över svininfluensan? Jag får sjuk ångest bara jag tänker på den. Pratet om att den nu klarar av att spridas från människa till människa, och alla som reser kors och tvärs över hela världen. Det blir ju en mycket snävare tidsfråga med de förbindelser vi har idag.

Sedan innebär ju inte det att man inte kan vara kreativ, som de flygplatser i Japan och Korea där man satt in värmekameror för att kunna se om resenärer har feber. Så även om det är monstersjukdomskris - DFTBA.

Men jag mår ju inte bättre för det. Det känns bara så klaustrofobiskt att den enda åtgärd som finns är att vänta och se, och antingen når smittan hit eller inte.

Det var samma sak med fågelinfluensan, och jag var lika uppskruvad då, men där var det ju lugnt. Ändå misstänker mexikanska myndigheter att drygt 150 personer dött av smittan innanför deras gränser, allt det har ni nog läst, och dessa resor.

Men det är ju en klar motivation för att hålla immunförsvaret i form.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag har läst allt DN och BBC haft att säga om saken, och i den här artikeln fann jag dock "a small measure of peace" (måste se om Den siste samurajen...); "In almost all swine flu cases outside Mexico, people have been only mildly ill and have made a full recovery."

Nu är jag lite lugnare för stunden.

Time-out

För er som inte har bilddagbok tar jag det här också, jag tar time-out helgen åttonde till tionde (8-10, that is) maj. Har fått klagomål på att jag gör för mycket och jag börjar märka av det själv, så utöver inflyttningsfesten blir inget nytt.

Ingen mobil heller, så om något är viktigt så får ni ta det innan eller efter helgen. Vill gärna kunna göra det här med gott samvete.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är ingenting. Jag funderade på något om vad jag ska göra, men jag ska inte planera något i förväg.

Il postino

Jag har precis ringt postens brevbärarkontor och gett dem mitt namn och telefonnummer så att arbetsförmedlarna kan ringa tillbaka till mig i dagarna. Jag hoppas att det går vägen, för om det är något jag verkligen hoppas och är sugen på så är det ju att vara brevbärare. Känns som att det passar mig.

Plus dagliga betalda cykelturer och chans att få leverera post till Expecto, ho ho.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag ska göra lunch och läsa igenom papperena om aloe vera-försäljning jag fick av Torra och Mickan. När det sjunkit undan sedan är det nog dags att jogga, nu närförkylningar och göteborgare är ute ur systemet. Marvelous, I say!

Eller som George Clooney säger; "Maybe I can get a run in."

Spelåret 2009 på gång

Åh, Kristus. Jag trodde att 2007 (The Orange Box, BioShock) och -08 (Metal Gear Solid 4, Little Big Planet) var två bra spelår i rad av en slump, och sedan skulle det vara mediokert något år framöver. Ibland är jag glad att ha fel.

Tre spel som verker riktigt imponerande kommer i slutet av maj/början av juni - inFamous, Damnation och Prototype. Jag lär kunna hålla mig till ett av dem, men jag bävar för vad jag kan hitta i sommarens line-up.

Och i höst, God of War III och Uncharted 2. Om någon undrar så är God of War en serie med rakt igenom konsekvent perfekta spel, vad gäller skala och ren spelupplevelse. Och nu kommer sista saftiga delen till Playstation 3. Det blir oundvikligen episkt.

Uncharted 2 är uppföljaren till ett av de mest klockrena spel jag någonsin satt händerna i - Uncharted: Drake's Fortune. Både spel och filmer har försökt, men ingen har någonsin kommit så nära en renodlad äventurskänsla à la Indiana Jones, men ändå förblivit unikt, som Drake's Fortune (dessutom har utvecklarna Naughty Dog en speciell plats i mitt gamerhjärta för de många timmar Crash Bandicoot de bjöd mig på på 90-talet).

Och som inte den mest perfekta och episka spelserien och den mest välskrivna serien jag någonsin träffat på räckte kommer i höst... BioShock 2. Ettan innebar en stämning, story och upplevelse som gjorde mig knäsvag. Dess originella form av kritik mot den objektivistiska filosofin och nära på postmodernistiska granskning av slaveri visar (precis som Metal Gear Solid 4) att spel kan vara en berättigad konstform, bara de anstränger sig.

Och tvåan blir samma sak fast mer, och djupare, och den här gången från insidan. Nej, nu får det räcka.

Utöver att jag tycker om spel så har jag alltid varit ett stort fan av historieberättande, märks det?

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att Uncharted, Metal Gear Solid och BioShock kommer att bli film. Min skepsis är nästan lika stor och kompakt som min beundran för spelen, för om det är några spel som inte behöver bli filmer så är det just de. De är så pass cinematiska och djupgående i sin egen rätt.

En sista tanke är att jag lyssnar på soundtracket till BioShock. Det ger mig rysningar, för det är både en direktväg till upplevelsen av BioShock och ruskigt bra. Här finns en länk till den som vill ha 17 minuter dissonant modernism, tagen från den officiella hemsidan.

Obs att den nog är svår att uppskatta om man inte sett spelet som ackompanjerar den.

"...is my geek showing?"

En slut dag

Idag har jag varit ganska slut, från att ha vaknat på landet till att ha rest och umgåtts. Ganska tomt överlag, men är ändå slut.

Vaknade på Gåsvik efter att ha somnat om ett par vändor, så pappa lastade bilen själv. Kändes inte helt schysst. Sedan kom vi iväg ganska sent också, så vi fick skynda till tippen för att jag skulle hinna med bussen, och det var inte heller helt okej. Sedan SMSade jag med Ellen K istället för att läsa körkortsteori eftersom det kändes mer akut, följt av att äta och duscha och åka in till stan en timme senare än planerat.

Där var det Mineurdags, och jag skred in och blev hälsad av vad som först slog mig som ett moln av svarta kläder ("Crebain from Dunland!", tänkte jag). Kram - kram - herre gud vad länge sedan, jättekram - entusiastisk kram från någon jag absolut inte kände igen - kram och vänta, var det där en puss på kinden från någon jag knappt träffat? - kram och en andra kram tillbaka som tack för min laddare*. Och bakom den gruppen, som strax försvann, fanns Ellen & Co. Lite kaffe, och jag var hemma.

Mineur fram till strax innan sju, mys med Vickan, Ch och Miran som gav sig av vid centralen, och sedan mys på Burger King med Martin, Sampo och Hanna. Roligt hela vägen, men jag var helt energilös stora delar av tiden.

Nu är jag hemma och har ätit och orkar inte med mer umgänge idag. Kändes synd att säga nej till Riket vid vägens slut med Kaiser och Henrik Corander, men nu blev det så. Det ska bli skönt att vara själv.

* The boys are back in town! Vickan hade med sig min laddare från Göteborg, och jag har längtat i en vecka efter att isolera mig en kväll och bara göra musik. Så så snart jag är klar här ryker allt vad MSN och Safari heter.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag börjar bli sugen på att skaffa körkort. Sugen på riktigt, blev taggad efter en lyckad åktur till landet igår. Vilket egentligen var lite fusk eftersom det knappt var något folk ute, men ändå. Jag vill köra själv.

Plus att jag har fått Twitter att fungera i min dashboard (provade att logga in med rätt lösenord och så gick det, heh), så nu kan jag skriva skit där när som och så dyker det upp ute till vänster här i bloggen. Fanjävlatastiskt, eller hur?

Dumt

Göteborgsresan var ju episk, men inte helt perfekt. Det känns ju alltid dumt att inse att man glömt saker. Det är tre saker det är fråga om, presenterade efter hur viktiga de är;

1. Min datorladdare. MacBoken kom med hem, men laddaren satt kvar i väggen. Nu har jag visserligen åkt förbi William och kunnat låna hans för att få upp batteri, men Boken har nu ungefär tre timmar batteri att klara sig på tills på torsdag då guld-Vickan kommer upp till Stockholm och ska ha med sig laddaren.

2. Min jacka. Den var också extraordinärt dumt glömd, eftersom jag tog med min datorväska som hängde på exakt samma galge. Den är det inte lika säkert att jag ser igen, eftersom jag kom på den sent och lokalen inte är något ställe man kommer förbi till vardags. Kan du ta med den om du har cirkus där och den hänger kvar, Annika?

3. Mitt och Dreaners snabbkaffe. Inte viktigt någonstans, men det var 40 kronor för Drean och ligger kvar på bänken i köket så vitt jag vet. Men det fanns rätt mycket sådant i köket, så jag tror inte att finska föreningen klagar. Om de ens märker något.

Bättre kaffe har jag hemma och jacksäsongen är slut (plus att jag ändå behöver en tunnare till våren), så de två senare är som sagt inte så akuta. Men, och jag känner mig nördig som säger det, jag saknar att kunna sitta vid min Bok.
Kanske är det att jag är så van vid upplägget och hur det fungerar, och är utan det nu när jag sitter på stordatorn här hemma. Eller att kunna sitta i fred vid en smidig dator på mitt rum. Jag vet i alla fall säkert att jag saknar att sitta och jobba i Logic, så något jag garanterat kommer göra när jag får tillbaka min laddare är att koppla bort MSN och Safari och sitta och frossa i musikproduktion. Ska kämpa för att det blir något färdigt som kommer upp på MySpace.

Och nu började jag ju längta efter det också. Fyra dagar, bara att hålla i sig.

In other news ska jag iväg och möta Torra i eftermiddag, för ett eventuellt jobb på ett företag hon jobbar på. Jag vet inte vad det är, men om det är samma som Mikaela jobbar för så kommer det handla om aloe vera - men oavsett vilket så är jag nyfiken. En och en halv timme nu tills jag ska iväg till Näsby trafikplats. Dags att avsluta det sista kaffet och börja tänka på att göra lunch.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är en drös med sympati med stackars Ellen som ju har förlorat Harvey. Jag visste att det var hemskt, men nu känner jag verkligen med dig. Och vet att det är sju resor värre, eftersom han kanske är borta för evigt och jag bara är datorlös tre dagar till.
=(


Uppdatering:
Just nu känns saker ändå väldigt bra, för jag har Spotify. Tack, Ellen.

On the road!

Är ute på vägen hem från Göteborg. Hur? MacBok (uttalas mack-bok, med ett långt o) och lånat mobilt bredband. Musiken går från Ennio Morricones spaghettivästern och Indiana Jones till peppad house via väldigt mycket 1980-tal, och jag sitter och har det härligt med Ellen, Maria (de kör!), Elin och Matilda. Tack och adjö för mig för stunden!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag borde ha Star Wars och Harry Potter-soundtracken också, de enda John Williams jag har är Indy ett till fyra.

Qapla!

Idag har jag för första gången i år haft sandaler på mig!
Det är fullständigt irrelevant och omständigt att skriva om, men det känns så bra och det känns ännu mer vår överallt när säsongen som innebär att skor är mer ett alternativ är på gång.
Anton, det är okej. Det är bara att sucka järnet. :)

Nu måste jag panika, Annika och Maria från Göteborg kommer kvart i tre istället för halv sex. Någon gång ska jag sätta mig och skratta halva livet ur mig åt SJ, men det har jag inte tid med nu för jag borde duscha, bädda, städa, plocka och inte alls blogga men sandaler känns för viktigt ändå!

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...hinns inte med!

Humm.

Jag har funderat på att byta bloggformat och övergå till Twitter istället. Inte för att konstant bombardera med vad jag gör för stunden, som Twitter är till för och som jag förmodligen ändå skulle börja göra, men för att det är ett sådant kompakt format. Jag brukar få impulser eller idéer till bloggar, men hittar/tar mig aldrig tid och energi till att utveckla dem (se bara hur många inlägg jag taggat som notiser) - och då är ju Twitter bra där man ändå bara får kasta iväg några rader åt gången.
Synd bara att det inte är någon som använder det och/eller skulle ha lust att svänga förbi ännu en sida med oformulerat trams. Det verkar kul, men är extremt ovärt, så känns det. Om och om igen, men det sjunker väl undan.

I övriga nyheter har jag börjat utforska lite mer musik på sistone. Har sneglat lite på svensk pop, t ex Maia Hirasawa (som tillsammans med The Killers och Lars Winnerbäck får Hultsfred att verka som en allt bättre idé), jag har börjat ta reda på vad Regina Spektor (som också ska spela på Hultsfred) egentligen handlar om, hittat The Flashbulb genom Fredriks vänner på MySpace och som alltid myst med The Album Leaf.
Som jobbar på ett nytt album, och om de turnerar i Sverige är det inte ett alternativ att inte se dem. Vore härligt att se Symphony X röra fläsket upp till Norden också.

Men de senaste dagarnas låt är ändå den här, så det är väl viktigare att ni orkar med den än de andra.

Nu är det projektarbetets dag på TEG, och jag ska iväg. Adios.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att det inte blev någon förkylning. Bara ett konstant halsont som varat sedan strax innan senast jag skrev här och som nu äntligen verkar vara på väg bort.

Ett skepp kommer lastat

Ett skepp kommer lastat. Med en till förkylning, och den här verkar stanna. Ont i halsen här om dagen, feber i morse och trött och ont i huvudet nu i kväll. Och i morgon var tänkt att bli veckans viktiga dag då jag och William ser King Arthur ett par gånger och börjar jobba på tentan som ska vara inne på måndag.

Däremot har jag upptäckt att min MacBok har en regionsfri DVD-spelare, så jag kan titta på min andra säsong av Chappelle's Show. Fuck yo couch, nigger (i brist på originalklipp). Buy another one, you rich motherfucker!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att Apples hemsida var min browsers startsida när jag fick datorn levererad och att jag inte orkat byta - där kunde jag dock läsa om hur soundtracket till Slumdog Millionaire är helt komponerat i Logic. Bortsett från Apples äckliga och självgoda propaganda blåste det hela mer liv i min nyfikenhet om filmen. Tror jag ska se den för att fira när jag blir frisk.

Midnattsexpressens slutmusik

Ellen är skitduktig och har tagit körkort, men just nu har jag lite mer deprimerande saker som smyger runt i bakhuvudet. Det är att jag av en slump upptäckte att Natasha Richardson dött, en skådespelare som jag förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Och av någon anledning fastnade det. Kanske för att jag fick det rakt upp i ansiktet när jag kollade Imdb under föreläsningen igår och upptäckte hur onödigt det egentligen kändes.

Jag vet inte, men något är det. Kanske tanken på familjens förlust.

Men det är på andra sidan Atlanten. Här borta har Ellen tagit körkort, och hon får säga till när det är Appaloosa-soundtrackdags.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att vi gick igenom ganska passande musik igår samtidigt som jag gjorde den här upptäckten, slutmusiken i Midnattsexpressen från -78. Den speglar nyfunnen frihet med fängelseångest i bakhuvudet, och det är ju en kluvenhet som passar ett inlägg som det här.

Och så är det bra musik, som var den första att vinna en Oscar för ett helt synthbaserat soundtrack. Appaloosa var traditionellt och bra, så jag har ett öga på inkorgen.

Ellen!

Ellen, oavsett om det gick bra eller dåligt för dig idag (det var den sextonde som gällde, eller hur?)  så fick jag lyssningsbar post från Amazon idag, till att fira respektive trösta resultatet av dagens ansträngningar (kryst, kryst i skriften!). Oavsett vilket, och oavsett om det är idag eller inte, så godspeed!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att det nog inte spelar någon roll om jag klurar på vilken dag det är. Om det är idag så lär det komma en SMS-alert.

Långsamma dagar, skipetiska cowboyfilmer och sådant.

Kvällen blev ett spännande avslut på en ganska tråkig dag. Inte för att jag var utan sällskap under dagen, utan för att så lite hände. Blev upp och glad över Kristoffers väckning i morse, för den höll mig från att försova mig. Sedan somnade jag om och så fick han väcka mig igen en halvtimme senare när han spelat Oblivion och skulle iväg till skolan.

Resten av förmiddagen var som det brukar se ut nu för tiden, slöspela Playstation och pimpla kaffe fram till tolvsnåret. Nu var jag slö på grund av en förtröttande snuva och småförkylning de senaste dagarna, så Kristoffer kom hem när jag precis var på väg att äta vid tvåsnåret. Gick ut på en pratsam promenad i en och en halv timme, och det är alltid skönt att komma en bit bort från civilisationen när man vill. På det sättet är jag väldigt glad att jag bor i en förort som jag gör, och att bo på något annat vis permanent i framtiden känns ganska ovälkommet.

Efter lite förvirring om kvällen kunde jag ge en påse prylar till Anton som var på genomresa med Linus, och äta. Sedan gick jag till Ellen, och det är alltid glada nyheter. Vi såg den milt uttryckt episka 1800-talsfilmen som handlar om Jesse James och Robert Ford, och klockar in på två och en halv timme. Tänker inte ge hela titeln, för jag vill undvika spoilers. 8 )

Jag tänker inte nämna mycket om den alls, utöver att scenografin är strålande och fotot gör att det ser ut som en målning någonstans mellan 1800-talets realistiska och romantiska rörelser. Och Brad Pitt var svår att tänka på att han var Brad Pitt, för det var så långt från det man kände igen honom från. Detsamma gällde Michael Parks.

Efteråt tillbringade vi tid med vad som helst som är roligt på nätet, bland annat visade jag den här. Trots att hon sett en hel del rankade Ellen den som bland det sjukaste hon sett, och många tack går till Fredd som favoritade den så jag kunde hitta den;

Nu är klockan tjugo i tre och jag ska sova strax efter att jag är klar här. Och jag ska upp vid åtta i morgon, för jag ska ut till landet och jobba.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är Daniel Lemma.

And if the world don't care for dreamers
That's the odds we'll have to stand
But tonight I ain't gon' worry
Just gon' sit right here with my friend

Två kom tillbaka!

Jag var just och fikade med Ellen för första gången på en evighet eller två, och det var simply amazing. Det var kul att bara pimpla kaffe på Coffee Corner och prata om det mesta från skrivande och Crash Bandicoot till Sagan om ringen-trilogin, London, att fylla tjugo och tillbaka. Följt av ett episkt questande till Body Shop förbi en stressad Emma från gamla parallellklassen följt av buss 616.

E (som i Episkt) BAR, och glädjande och inspirerande, och i morgon är det massiv filmkollardags. Things are lookin' up!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att Johan Faust var nice.

Som man äter får man svar

Mysig fest hos Linus i fredags. Följt av onämnvärd generell risighet och en oförutsägbar hunger. Tog en Hawaii, en femtedels kebabpizza och ytterligare en bit Hawaii, följt av en halv sallad. Sedan gjorde jag bort mig på riktigt.

Jag kom hem, drack kaffe, gjorde fiskgratäng och var stressad över att få ett samtal och därigenom kunna komma iväg till Gustav i Näsbypark. Sedan han slutade Täby Enskilda har vi knappt setts på ett och ett halvt år, så vi bunkrade upp med Gears of War 2 (Motorsågsmassakern möter Rädda menige Ryan, fast på XBOX) och en massa generellt snask. Det blev ett par mysiga promenader till Shell i vädret.

När vi ska lägga oss för att sova mår Gustav illa och spyr, och förklarar sedan att han haft sporadiska problem med magen. Sedan går jag och spyr, och så slår det mig att jag bara kastat i mig onyttiga saker under dagen när magen varit ohållbar redan från början. För att skölja ur munnen drack jag vatten, som jag spydde upp på andra turen till toaletten där jag stannade över en timme av säkerhetsskäl. Sedan såg jag att solen var på väg upp, så jag klädde på mig, väckte Gustav lite kort för att tacka för mig och förklara problemet och han förstod hela vägen. Sedan tog jag söndagens första 610 hem, och här sitter jag.

Magen är fortfarande lugn, den returnerar inte något jag fått i mig under dagen, men nu har den något annat för sig. Vad det än är gör det ont, och jag hoppas att den är klar snart så att jag kan gå och lägga mig.

Var det här kommer in i den stora bilden är att det kan skjuta upp min (egentligen superkorta) introuppgift i filmmusik som ska in i morgon. Men det var ett skönt väder att gå i, snö muntrar upp mig när den faller, även om det är moddig snö som smälter under dagen. Efter det är den inte lika uppmuntrande.

Men det om det. Snart hoppas jag kunna våga dricka lite vatten.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att det här kan förhindra Anton och Fredriks besök i kväll. Oavsett om de kommer eller inte så lär jag vara cold turkey från snask de närmsta dagarna. Tur att äpplen och paprika och sådant är så billigt.

Bullets, bullets, bullets

Om jag inte har fel har jag pengar på plats om senast en vecka. Då blir det Kista food court, betala skulder och Resistance 2, följt av att lägga undan pengar efter att ha köpt kurslitteratur.

Och i kväll ska jag se House of Flying Daggers, som går 22.30 på tvåan. Jag minns den som ganska run-of-the-mill Kinarulle och konstig, men jag kanske har lite lättare att uppskatta sådant nu för tiden.

Tills nästa gång,

Uppdatering;

Jag har helt klart underskattat Flying Daggers behandling av temat känslor - system och människa - natur, och Yimous användning av färg i sina filmer. Den här måste jag se om.

Det här inläggets fundering...

...är att jag har provat på att göra musik i Renoise efter att läraren sa att man fick göra vad man ville så länge man inte gjort det förut. Jag förstår precis vad Fredrik menar med att det är jättemeckigt jämfört med andra program, men att man har full kontroll och det blir helt fantastiska resultat. Undras om det kan vara något i längden.

jesus christ finaly

Då har CSN förmodligen beslutat att jag ska få studiebidrag. Kommer inte veta säkert förrän jag är hemma och kan se efter med min e-legitimation (som bara fungerar i IE, inkonsekvent nog), men jag kunde med min personliga kod försäkra CSN om att jag ska plugga de poäng jag sagt att jag ska, så förmodligen har de bestämt att jag ska få ett studiebidrag som jag kan försäkra dem om att jag ska jobba för.

Eller ja, definiera jobba. Den zenbuddhistiska konsten är snart slut, datormusik har jag som hobby och filmmusiken är en fröjd att ha att göra med.

Nu kommer jag förhoppningsvis kunna tänka på något annat och kanske komma på att jag kan ha något att skriva om.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att det var en smått otrolig konsert i Tibble i fredags. Låtarna lär inte vara lika bra i inspelad version, men jag måste ändå ha en track list. Mums, mums, mums, mums.

Central Seg Nämnd (Alt. SegSN)

CSN dröjer med beslut om mitt studiebidrag, och jag skickade in min ansökan för nära på två veckor sedan. Lyset är tänt men ingen är hemma?

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag kommer vilja kasta mig över och in i Flower när det kommer på fredag. Fy fan för uppbokade helger.

Besynnerligt oanmärkningsvärt

Trevlig kväll igår, fast det blev inne hos Wille istället för ute på stan eftersom Vicky inte är arton. Och jag kom undan på 20 kronor istället för det tiofaldiga.

De andra mumsade i sig en hel flaska tequila och mer under kvällen, medan jag gasade med bromsen och bara drack Willeölen. Och inte ens allihop. Jag närmar mig nästan att känna mig smart ibland. Det, i kombination med köttbullar, wokgrönsaker och spaghetti gjorde att jag inte kände mig nämnvärt risig när jag gick och lade mig, och bara bättre när jag klev upp kvart i ett. Efter att ha blivit väckt och ninjamagplaskad av William.

Hittade ett tre timmar gammalt sms från Kaiser, och medan jag höll på att svara skickade hon ett till och kallade mig bakfyllesvin. Det kändes orättfärdigat tills jag tittade upp och såg diskbänken, för sex personer som använder mycket glas och gör hamburgare lämnar en del efter sig. Om inte jag, så såg lägenheten bakfull ut.

Alla började droppa ut vartefter, och jag och Wille var kvar och tömde och fyllde diskmaskinen och drack Pepsi till utmattad söndagseftermiddagande till sist. Nu är jag hemma för att stanna, åtminstone ett par dagar (...), för jag har sovit hos William av och till i över en vecka.

Vägen hem kantades av Thievery Corporations otroliga Lebanese Blonde (länk), vilken Zach Braff gillar så pass att han tog med den i sin Garden State.

Men ja, det var min lördag-söndag. Hur var er?

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag känner mig lite lillebror ibland. Dels när jag och Anton Mowgli och Baloo-ade på nyår, och när William sa åt mig att hoppa upp på hans rygg i hissen för att storma lägenheten när vi skulle på toa. Qapla!

Yes!

Jag sitter hos William, trött och lite rund i kanterna efter monstermat, mysfika, glädjefilm och slentrianöl.

Jag är i det där tidiga alkoholstadiet som jag aldrig tagit mig förbi, där man blir pratglad och vill prata med folk som betyder mycket för en. Problemet är att klockan är halv tre på tisdag morgon. Jag har precis skrivit om Jim Carrey som inte är feg, och sprider lite tankar här istället för över telefon.

Fast jag kommer på att jag inte har så mycket i huvudet längre, det var mer på väg mellan billiga myskrogen Dovas och lägenheten. Men jag är glad för de vänner jag har och vill alla väl på ett eller annat sätt, det är väl kontentan av det hela. Lite mer ensam hippie än annars, men förstås nöjd med Anton och William. Linus var mysig, och det var kul att träffa Simon. Tillsammans hade vi diskuterat klasser i Team Fortress 2, dissekerat musiken och ljudets vitala roll i skräckspel och... bara randomat på halvnyktert vis efter att ha ätit mongolian barbeque och sett Yes Man (som f.ö. var mysig och väldigt bra efter sina förutsättningar).

Nästa helg ska det drickas igen, och mer, för att fira Williams körkort. Då blir vi också fler, och ska nog börja med Abba Singstar efter en hastig men förhoppningsvis ordentlig middag. Jag vill ha med Linnea, det vore trevligt. Och så ska jag nog se efter om hon vill se Australia. Sedan ska jag förbereda mig för en ekonomisk bakfylla.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att... jag inte har någon fundering. Dock har jag ett par citat som är mer eller mindre värda att reflektera över.

Carl Allen (Jim Carrey, som just visat sig sitta i någons bil): Terrence, don't freak out!

Anton: Ja, och då skiter vi i vad våra flickvänner säger.

William: Om vi har några då.

Anton: Ja, jo, förstås. / - - - / Och din flickvän, Muskot... Nej, visst ja.

Linus (i sitt MSN-namn): If you are not careful, you might end up where you are heading.

Tillbaka på västfronten

Jag har fått ont när jag sväljer igen, det verkar inte bättre än att jag är på väg in i ännu en förkylning. Det här börjar ärligt talat kännas lite löjligt.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att det är smått okej, så länge jag kan hålla mig upprätt och koncentrera mig på något (vilket är när som helst som jag inte ligger med monsterfeber under blöta handdukar), eftersom Little Big Planet gör mig så uppåt.

Förhållandevis

Så, jag är sedan någon dag tillbaka förhållandevis frisk förutom någon enstaka hosta. Huzzah.

Nu sitter jag och trivs med Kristoffer och Little Big Planet, och i morgon har jag absolut ingen aning om vad jag ska göra. Det trivs jag väldigt med, för just nu är jag dåsig efter maten och ska nog göra te.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag är nöjd. Mitt WLAN har spontant börjat fungera igen, det ska firas med te och Little Big Planet. Om jag orkar gå och göra te.

På västfronten

Om någon undrar hur jag mår har ni här lite vägledning;


Det är ungefär så det beter sig. Mina hostningar känns inte längre i magen, men både näsan och ögonen rinner idag efter bästa förmåga. Far åt helvete, känns det.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är istället en förhoppning om att det blir bättre med sömnen. Det här börjar kännas löjligt.

Green Onions

Okej, så idag mår jag några snäpp bättre. Halsen tjafsar fortfarande, men jag kan sitta upp ordentligt och kan till och med titta på film (ska snart fördriva eftermiddagen med Citizen Kane som jag fick i julklapp). Lite mer angeläget känns också att jag kan äta ordentligt, även om jag blir mätt lite väl lätt.

Har också fått svar från studera.nu, och jag ska plugga både filmmusik (kanske med den trevliga tjejen från filmkritiken) och datormusik (med Fredrik Snus och Wille) i vår. Charleston, whu-pow pow!
Optimismen flödar!

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att inlägget heter som det heter eftersom jag lyssnar på Green Onions (länk) av Booker T. & the M.G.s på YouTube. Den som haft öronen öppna under Dressmannreklamer känner igen den.

HOT!

Sedan igår har jag feber, och jävelskapet har slagit rot i halsen också. Blir till att ta det lugnt de närmsta dagarna, och förmodligen gå ner till apoteket och skaffa den avsvällande nässprayen igen.

Nu ska jag strax iväg och kallduscha för att bekämpa febern, sex timmar senare än originalplanen. Man blir inte bara varm, man blir trött av att av att vara sjuk. Bäh.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är om hur länge det kan hålla i sig. Hoppas på att det inte är veckoförkylningen som slagit läger.

Nytt år

Jag vet att det kanske är ett lite väl kyligt konstaterande hellre än den invanda välviljan, men är det något man hört nog så här års är det väl 'gott nytt år'. Särskilt så här några dagar in på året när man precis kommit ur den perioden.

Det främsta skälet till att jag inte nyårsbloggat förrän den fjärde januari är helt enkelt att jag inte gjort det; jag har sovit, sett på film (The French Connection och Rashômon - demonernas port) och promenerat de senaste dagarna.
The French Connection (1971) var knarkjagande polisfilm med Gene Hackman som oftast undvek klyschor men ibland blev lite B; "I'm dead certain!" "The last time you were dead certain, we ended up with a dead cop!".
Rashômon (1950) är lite av en uppgörelse eller konstaterande från Kurosawas sida gällande människans svaghet (lite intressant hur regissörer blir mer och mer huvudpersonerna i sina filmer ju längre de jobbar); spännande format som förståeligt blivit en bakgrund mot vilken Hero (2004) setts, även om jag tycker båda två står bättre på egna ben. Men en ruskigt bra spelad film, särskilt de tre personerna i regnet.

Jag njuter särskilt av vädret just nu, när det äntligen är under tio minus. 12,8 var det när jag gick och handlade i morse. Jag njuter vanligtvis av kallt väder, dels är det fasligt friskt och dels bidrar det med en hel del vackra utescenarion (det ligger ett par Gåsviksbilder på bilddagboken, se efter själva från länken och de närmast följande). Och så mycket skönare nu när temperaturen året runt stiger och stiger.

Det har blivit ett par bra första dagar på året, och tack till Väsbyvännerna för ett par bra första timmar. Nu ska jag snart göra lunch med Samuel.

Tills nästa gång,


Uppdatering;
Något jag tänkt en hel del på den här morgonen är Kanada. Inte för att jag behövt veta något väsentligt, men jag har kommit fram till att det nog blir då jag skaffar Facebook för att hålla någorlunda koll på livet här hemma. Så ni som knappt kan vänta på varenda digital detalj i mitt liv (eller vad man nu sysslar med där) har ett och ett halvt års väntan kvar.
En lite mer omgående verklighetsrelaterad punkt är Dark Future Music. Sidan är något snäpp mörkare än musiken, men det hindrar inte musiken från att vara bra. Särskilt Into the Fire, fram till och efter 1:15.


Det här inläggets fundering...
...är hur fånig jag känner mig som dricker alkoläsk (ökända Bacardi dessutom) halv tolv på dagen. Men är jag läsksugen och det är det som finns hemma (och dessutom smakar ananas!) blir det så. Whu-pow!