Midnattsexpressens slutmusik

Ellen är skitduktig och har tagit körkort, men just nu har jag lite mer deprimerande saker som smyger runt i bakhuvudet. Det är att jag av en slump upptäckte att Natasha Richardson dött, en skådespelare som jag förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Och av någon anledning fastnade det. Kanske för att jag fick det rakt upp i ansiktet när jag kollade Imdb under föreläsningen igår och upptäckte hur onödigt det egentligen kändes.

Jag vet inte, men något är det. Kanske tanken på familjens förlust.

Men det är på andra sidan Atlanten. Här borta har Ellen tagit körkort, och hon får säga till när det är Appaloosa-soundtrackdags.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att vi gick igenom ganska passande musik igår samtidigt som jag gjorde den här upptäckten, slutmusiken i Midnattsexpressen från -78. Den speglar nyfunnen frihet med fängelseångest i bakhuvudet, och det är ju en kluvenhet som passar ett inlägg som det här.

Och så är det bra musik, som var den första att vinna en Oscar för ett helt synthbaserat soundtrack. Appaloosa var traditionellt och bra, så jag har ett öga på inkorgen.