Själsrannsakan

Det här inlägget skrev jag för hand, på Mineur och hemma, och det är väl en sorts... destillation av vad jag i stora drag har gått och tänkt på de senaste två veckorna, och som nog varit på gång flera år.

Jag borde väl ge det en utförlig presentation eftersom det känns väldigt viktigt, men det kan få tala för sig självt. Jag kan i alla fall säga att det var länge sedan det kändes så bra att skriva något.

Det märks fortfarande att det jag läst mest de senaste åren är Jack Kerouac, så ni får bear with me med lite impressionism och långa meningar ibland, men det är bäst så. Och som Kerouac tyckte så blev den här första skrivningen den bästa. Jag kom upp i varv efter ett tag, och även om det kan se fånigt ut i efterhand så fångar det det tillståndet bäst som det är nu.

Where to begin?

Något som dyker upp tidigt är alla bekymmer, det där emotionella mörkertalet som man inte delar med sig av. Just därför gör det sig ju påmint. Och man önskar att man inte var där man är, men då skulle man vara någon annanstans där det är likadant. Lösningen skulle vara att inte vara människa alls, och då får man nog lite perspektiv på det.

Men det... Jag tror att jag måste lasta av mig en hel del innan jag kan börja tänka på att tänka klart. Och, än viktigare, skriva klart. Både text och musik har stått i stort sett stilla länge nu, och det är väl för att så mycket tar upp min tid och sådan tankemöda (jag behövs väl mer som medmänniska än som författare eller musiker). Jag får prioritera. Kill your darlings, fast i verkliga livet istället för på papperet eller in sequencerfönstret. Det är nog därför det går så dåligt; det är inte skrivkramp eller idétorka, det är lättja. Lättja som i att låta mina skaparfärdigheter gå utan underhåll och göra vad som varit bäst för samvetet. Förstås är det en grov förenkling, men principen stämmer. Jag har skjutit mig i benet och nu klagar jag på att jag har ont.

Ja. Idealet och ansträngningen att vara en god vän som ställer upp har skuffat undan en väl etablerad och integrerad del av min personlighet. Och ibland blir det ett renodlat Atlaskomplex - "Ge mig er himmel, jag kan hålla den åt er". Självklart håller det inte för alltid.

Det är väl möjligt att ursäkta, och den sporadiska känslan av att man litas på och lyckas vara en god vän är något alldeles otroligt för självförtroendet. Men att vara bra för andra är en sak, nu har det skett på mitt skapandes bekostnad - och jag har tappat det som skrivandet utgjort. Och när jag väl skriver, fiktion eller inte, handlar det ändå bara om vad som omger elelr bekymrar mig för stunden. Det här också. Förhoppningsvis är det bara en massa som måste ut ur systemet, innan jag kan börja skriva på allvar. Och så hoppas jag att det är okej med en time-out nu och då så att jag kan återta mig själv med gott samvete, för jag har saknat litteraturen. Historierna, novellerna, mina funderingar, formuleringar och finurliga fraseringar som formades i min förälskeliga framfart, och som kanske inte lämnat mig ändå. Jag har saknat inspirationsrushar och skenande pennor som alltid eller länge nog varit mitt känslouttryck; jag grät ju aldrig förut.

Mina ord känns som avgrundsvrål, en bombastisk entré och återkomst för något som varit undanskymt och borta länge och nu gäspar och sträcker muskulöst och präktigt på sig, en björn ur sitt ide, och svingen, lyftet och rörelsen den för med sig lyfter mig över allt jag sitter fast i och alla världar jag lyfter, för den är inte bara saknad och uppskattad och ett enormt själslyft för mig, med mig och på egen hand och en stor del av vad som länge definierat mig, det är sedan innan många av er ens kände mig jag.

Det här, mina damer och herrar är Johan Zackrisson. Johan Zackrisson innan ni ens lärde känna honom; det här är Zackrid.

Zackrid, som tittar på inte hur någon ler efter vad han sagt utan på ord av bläck på papper och tänker "Fan vad bra jag är. Jag kan." Och nu med ett leende som osar av erfarenheten av saknad, inte oron över hur länge leendet kan vara eller hur regntung nästa himmel som behöver bäras är.

Pust.