Superantihjältar

Tur att det finns saker som distraherar från pandemiångest. Misstolka mig rätt när jag säger att Watchmen är en mysig film; vad gäller det visuella är den väl hjältefilmernas God of War.

Den hade en klassisk James Bond-struktur med action i början för att fånga ens uppmärksamhet, och ett montage som förklarar superhjältars inverkan på efterkrigstiden fram till 80-talet då filmen utspelar sig. Kul med lite 'realistiska' hjältar också, även om disillusionen blir lite mycket. Men det distraherar ju inte, för det är ju så njutbart.

Det finns lite för mycket rantande om hurdan människan 'egentligen' är, självisk och destruktiv osv, men någonstans anas ändå ett visst förtroende. Kanske särskilt i twisten, ska inte lägga ut mer än att det har mer med avsikt än handling att göra.

Värt att kommentera är också musiken. Förutom en originalmusik som mer än håller måttet finns väl valda gamla klassiker som trots att man känner igen dem inte känns fel eller billiga. På något sätt passar efterkrigstidens moderna klassiker efterkrigens moderna superantihjältar (för riktigt altruistiska är de sällan).

Dylan sitter alldeles utmärkt, och All Along the Watchtower är så medryckande och bra som alltid och lite till - och den passar. Man har vant sig vid tanken på bekant musik, och då sitter den man redan gillar så mycket bättre.

Men dä om dä (som Koskinen faktiskt sa under sina föreläsningar), nu ska det med lite tur komponeras datormusik innan jag somnar hos Wille. I morgon ska jag upp vid sju för att ringa posten, söka jobb på Zanders och skaffa fram en låt från YouTube.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att We got to find some way out of here,

Said the joker to the thief!

Hendrix är skiten när man inte hört honom på ett tag.