Take Five

Första recensionen ligger nu uppe på andra bloggen - mer kommer i mån av tid, har otaligt stoff att förädla där till underhållande ettor och nollor så snart jag lossnar från filmkritikstentan.

Det blev en otippad kväll, med tidig fransk 70-talsfilm med Linnéa på filmhuset (vi har ett träffas-snitt på ungefär en till två gånger per år). Filmen i sig var underbart härlig, förhoppningsvis dyker det upp en recension - räkna dock inte med samma nivå som den jag nyss blev klar med, den filmen kan jag något bättre.

Att träffa Linnéa var en upplevelse, som alltid. Det fanns det där lite kyliga, småstela vi brukar ha i varierande mängd, mycket prat om film, en hel del sci-fi och name-dropping om favoritserier, -skådespelare och -skapare från hennes sida och överlag den här känslan av att precis ha mötts och bara prata om det som kommer upp.

Tills vi såg filmen, vilken dokumenteras senare, efter vi båda kände oss radikalt mumifierade (jag skojar inte, min rygg hade väckt Godzilla när jag sträckte på den). Hade hoppats på att se Hynek Pallas där och få tacka igen för föreläsningen. Kände mig dessutom smådum som inte gick och skakade hand med Michael Marcimain som var där och presenterade sitt filmval.

Efter det lossnade allt personligt och förväntat, vi vandrade planlöst och pratade om kaktusar och jämförde vardags- och helgöppettider i mataffärer och på krogen, och strax efter att vi konstaterat att det knappast fanns en öppen matvaruaffär där och då hittar vi ICA vid Karlaplan - tio minuter innan stängningsdags. Resten av promenaden längs Narvavägen ner till Djurgårdsbron var bara nöjd, impulsiv glädje och bananer till buss 47, tunnelbana och tåget hem som var en återkomst till vårt smårörliga sätt att umgås.

Synd att ha blivit av med ett bra sinnestillstånd? Neh. Känslor och stämningar följer alltid en dramaturgi, det var bara en tidsfråga. Dumt att störa sig på.

Nu sitter jag och sneglar på att skriva ytterligare lite på min filmtenta och sedan till sist komma i säng.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är hur jag bäst ska tima mat/joggande för att slippa håll. Dock hade Vicky (brödhåriga göteborgaren) en förpillat fantastisk idé, att sköta det på kvällen. Hm, jo.

Run, flautist, run!

En massa steg för mig, knappt en fis i rymden för vanligt folk, så kändes det att vara ute och jogga igår. Inte för att det är något speciellt, de flesta har ju joggat sedan urminnes tider, men för mig kändes det lite som en vändningspunkt. Jag har ju joggat någon gång tidigare, och jag har ju ett... visst rykte om att kunna tänka mig att cykla cp-långt, men nu kändes det för första gången riktigt bra att bara vara ute av ren princip. Det har ju funnits ett visst mått av hurtighet och hälsa i cyklandet, men jag har aldrig sett det som en seriös motionsform, man får ut så tokigt mycket mer av att jogga. Och det känns.

Visserligen innebar turen i "tvåoenhalvan" en hel del flashbacks från uttråkade gympalektioner som man fått gå där för att man inte haft gympakläder eller varit sjuk, men den här gången var det fundamentalt annorlunda. Det var frivilligt, och jag hade seriösa kläder och jag känner mig friskare än på månader (även om halsen varit dålig och aldrig helt bra av och till sedan i juli), och jag blev riktigt sur när jag missade min joggingtur i morse.
Ni joggar säkert själva, så ni vet allt om hur det känns. Min morgon har ni däremot inte haft, här är en kort och intressant recap;

Jag vaknade sju enligt planen (som var frukost vid sju, plugga halv åtta till halv nio, därefter jogga och duscha och ta 9.23-bussen till Anton för att dricka morgonkaffe och åka vidare till univ). I ett desperat försök att snooza (orsakat av att vara astronomiskt trött efter att ha suttit till klockan två i natt och MSNat med Justine, folk med datorer på sina nattliga receptionsjobb är farligt) ställde jag i yrvaken förvirring om alarmet till 17.15 istället för 7.15, jag vaknade istället halv elva. Med en halvtimme kvar till bussen drack jag kaffe, kastade in pengar på kontot för att kunna köpa något att äta, hoppade bussen och fick ta tåget. Kommer till universitetet, SMS-frågar Fredrik var han är och får svaret att det inte är någon föreläsning.
Då var klockan tre minuter efter att tåget tillbaka till kyrkbyn gått, så jag börjar traska mot tunnelbanan i en ansats att hinna med en 611 hem. I universitetets tunnelbana ser jag en klass med småbarn som ska på, och i min nyfunna bittra pessimism antar jag helt sonika att de säkert ska med samma buss som jag. Vid Danderyds sjukhus går de iväg åt andra hållet, bort fårn bussarna. Jag pustar ut och går upp till bussen. Där det kommer en annan klass med småbarn, som ska på min buss. Taktiskt gick jag på sist för att kunna undvika dem så effektivt som möjligt, och det fungerade. Därefter blev det bara bättre.

Dilan klev på vid Danderydsberg, och vi tramsade hela vägen hem, även om hon inte ville/kunde följa med Joel till London (han ska vara där samtidigt som jag). Hon hade åkt till skolan för en gympalektion där hon inte gjorde så mycket, sedan slutade hon och åkte hem igen, så vi var lite på samma nivå vad gällde givande dagar. Dock hade Joel sagt att han skulle komma, men i sin brådska hem att duscha avböjde Dilan erbjudandet om att kliva av vid Ymervägen och slå honom.

Nu har jag i alla fall kommit hem, ätit frukost, lunch och mellanmål i ett (pasta, flingor, macka och te) och väntar på att det ska sjunka ner. Så jag kan jogga utan det plötsliga, brutala håll jag fick under gårdagens tur inte långt efter mellanmålet. Kanske återkommer jag hit senare i kväll.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...
...är hur länge man egentligen behöver vänta för att slippa håll? Tjugo minuter räckte inte igår. Jag ska snart ge mig ut, men jag känner mig inte helt lugn i kistan efter teet jag drack för en halvtimme sedan. Förstås lär det ju vara olika beroende på hur mycket jag äter. Tål att tänka på.

Ellie's Tune

Egentligen gillar jag inte tanken på att blogga. Jag menar inte tanken på att andra bloggar, det är okej, ni gör som ni vill. Men tanken på att jag skulle blogga. Varför skulle jag skriva något om min vardag och tvinga andra att läsa eller skumma igenom det? Varför ska just jag få folk att bry sig och spela viktig, osv.
Av två skäl.

Det första är att det hjälper åtminstone mig att skriva. Oavsett vad jag skriver, från haiku till impressionism till bloggande om vardagen, så hjälper det ju mig (förhoppningsvis) att få ur mig en massa hjärnaktivitet som annars bara skulle (fortsätta) ta upp värdefull tid och koncentration.

Det andra, och egentligen mer angelägna, är att Ellen bloggar. I London. Så jag vet vad som händer där. Men det går ju bara åt ett håll, och hon har ju inget sätt alls att veta vad jag sysslar med här hemma. Så det här är inte bara ett pro mig-initiativ, det är lite pro Ellen också.
Jag tänkte egentligen komponera någon fyndig titel för att fira det här, men det enda jag kom på ser ni ju här ovan. Det kommer från en jazzlåt som heter Ernie's Tune, jag bara plussade på lite smågammaldags Zackridsk fyndighet.

Och det är allt för tillfället, nu ska jag iväg och författa mitt första riktiga inlägg i min andra blogg.

Min avslutning här blir samma som i MySpacebloggen;
Tills nästa gång.

(Höll på att glömma)
Det här inläggets fundering...
...är att blogga ur sig är ungefär som att lägga ägg. Har man bara massa trams man går och snurrar runt och runt i huvudet blir det förr eller senare en börda man ligger och ruvar på, sedan är det upp till en själv om man slapphänt vill låta det spricka av trycket eller hjälpa det att kläckas naturligt.