Ellie's Tune

Egentligen gillar jag inte tanken på att blogga. Jag menar inte tanken på att andra bloggar, det är okej, ni gör som ni vill. Men tanken på att jag skulle blogga. Varför skulle jag skriva något om min vardag och tvinga andra att läsa eller skumma igenom det? Varför ska just jag få folk att bry sig och spela viktig, osv.
Av två skäl.

Det första är att det hjälper åtminstone mig att skriva. Oavsett vad jag skriver, från haiku till impressionism till bloggande om vardagen, så hjälper det ju mig (förhoppningsvis) att få ur mig en massa hjärnaktivitet som annars bara skulle (fortsätta) ta upp värdefull tid och koncentration.

Det andra, och egentligen mer angelägna, är att Ellen bloggar. I London. Så jag vet vad som händer där. Men det går ju bara åt ett håll, och hon har ju inget sätt alls att veta vad jag sysslar med här hemma. Så det här är inte bara ett pro mig-initiativ, det är lite pro Ellen också.
Jag tänkte egentligen komponera någon fyndig titel för att fira det här, men det enda jag kom på ser ni ju här ovan. Det kommer från en jazzlåt som heter Ernie's Tune, jag bara plussade på lite smågammaldags Zackridsk fyndighet.

Och det är allt för tillfället, nu ska jag iväg och författa mitt första riktiga inlägg i min andra blogg.

Min avslutning här blir samma som i MySpacebloggen;
Tills nästa gång.

(Höll på att glömma)
Det här inläggets fundering...
...är att blogga ur sig är ungefär som att lägga ägg. Har man bara massa trams man går och snurrar runt och runt i huvudet blir det förr eller senare en börda man ligger och ruvar på, sedan är det upp till en själv om man slapphänt vill låta det spricka av trycket eller hjälpa det att kläckas naturligt.