Run, flautist, run!

En massa steg för mig, knappt en fis i rymden för vanligt folk, så kändes det att vara ute och jogga igår. Inte för att det är något speciellt, de flesta har ju joggat sedan urminnes tider, men för mig kändes det lite som en vändningspunkt. Jag har ju joggat någon gång tidigare, och jag har ju ett... visst rykte om att kunna tänka mig att cykla cp-långt, men nu kändes det för första gången riktigt bra att bara vara ute av ren princip. Det har ju funnits ett visst mått av hurtighet och hälsa i cyklandet, men jag har aldrig sett det som en seriös motionsform, man får ut så tokigt mycket mer av att jogga. Och det känns.

Visserligen innebar turen i "tvåoenhalvan" en hel del flashbacks från uttråkade gympalektioner som man fått gå där för att man inte haft gympakläder eller varit sjuk, men den här gången var det fundamentalt annorlunda. Det var frivilligt, och jag hade seriösa kläder och jag känner mig friskare än på månader (även om halsen varit dålig och aldrig helt bra av och till sedan i juli), och jag blev riktigt sur när jag missade min joggingtur i morse.
Ni joggar säkert själva, så ni vet allt om hur det känns. Min morgon har ni däremot inte haft, här är en kort och intressant recap;

Jag vaknade sju enligt planen (som var frukost vid sju, plugga halv åtta till halv nio, därefter jogga och duscha och ta 9.23-bussen till Anton för att dricka morgonkaffe och åka vidare till univ). I ett desperat försök att snooza (orsakat av att vara astronomiskt trött efter att ha suttit till klockan två i natt och MSNat med Justine, folk med datorer på sina nattliga receptionsjobb är farligt) ställde jag i yrvaken förvirring om alarmet till 17.15 istället för 7.15, jag vaknade istället halv elva. Med en halvtimme kvar till bussen drack jag kaffe, kastade in pengar på kontot för att kunna köpa något att äta, hoppade bussen och fick ta tåget. Kommer till universitetet, SMS-frågar Fredrik var han är och får svaret att det inte är någon föreläsning.
Då var klockan tre minuter efter att tåget tillbaka till kyrkbyn gått, så jag börjar traska mot tunnelbanan i en ansats att hinna med en 611 hem. I universitetets tunnelbana ser jag en klass med småbarn som ska på, och i min nyfunna bittra pessimism antar jag helt sonika att de säkert ska med samma buss som jag. Vid Danderyds sjukhus går de iväg åt andra hållet, bort fårn bussarna. Jag pustar ut och går upp till bussen. Där det kommer en annan klass med småbarn, som ska på min buss. Taktiskt gick jag på sist för att kunna undvika dem så effektivt som möjligt, och det fungerade. Därefter blev det bara bättre.

Dilan klev på vid Danderydsberg, och vi tramsade hela vägen hem, även om hon inte ville/kunde följa med Joel till London (han ska vara där samtidigt som jag). Hon hade åkt till skolan för en gympalektion där hon inte gjorde så mycket, sedan slutade hon och åkte hem igen, så vi var lite på samma nivå vad gällde givande dagar. Dock hade Joel sagt att han skulle komma, men i sin brådska hem att duscha avböjde Dilan erbjudandet om att kliva av vid Ymervägen och slå honom.

Nu har jag i alla fall kommit hem, ätit frukost, lunch och mellanmål i ett (pasta, flingor, macka och te) och väntar på att det ska sjunka ner. Så jag kan jogga utan det plötsliga, brutala håll jag fick under gårdagens tur inte långt efter mellanmålet. Kanske återkommer jag hit senare i kväll.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...
...är hur länge man egentligen behöver vänta för att slippa håll? Tjugo minuter räckte inte igår. Jag ska snart ge mig ut, men jag känner mig inte helt lugn i kistan efter teet jag drack för en halvtimme sedan. Förstås lär det ju vara olika beroende på hur mycket jag äter. Tål att tänka på.