Ett skepp kommer lastat

Ett skepp kommer lastat. Med en till förkylning, och den här verkar stanna. Ont i halsen här om dagen, feber i morse och trött och ont i huvudet nu i kväll. Och i morgon var tänkt att bli veckans viktiga dag då jag och William ser King Arthur ett par gånger och börjar jobba på tentan som ska vara inne på måndag.

Däremot har jag upptäckt att min MacBok har en regionsfri DVD-spelare, så jag kan titta på min andra säsong av Chappelle's Show. Fuck yo couch, nigger (i brist på originalklipp). Buy another one, you rich motherfucker!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att Apples hemsida var min browsers startsida när jag fick datorn levererad och att jag inte orkat byta - där kunde jag dock läsa om hur soundtracket till Slumdog Millionaire är helt komponerat i Logic. Bortsett från Apples äckliga och självgoda propaganda blåste det hela mer liv i min nyfikenhet om filmen. Tror jag ska se den för att fira när jag blir frisk.

Midnattsexpressens slutmusik

Ellen är skitduktig och har tagit körkort, men just nu har jag lite mer deprimerande saker som smyger runt i bakhuvudet. Det är att jag av en slump upptäckte att Natasha Richardson dött, en skådespelare som jag förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Och av någon anledning fastnade det. Kanske för att jag fick det rakt upp i ansiktet när jag kollade Imdb under föreläsningen igår och upptäckte hur onödigt det egentligen kändes.

Jag vet inte, men något är det. Kanske tanken på familjens förlust.

Men det är på andra sidan Atlanten. Här borta har Ellen tagit körkort, och hon får säga till när det är Appaloosa-soundtrackdags.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att vi gick igenom ganska passande musik igår samtidigt som jag gjorde den här upptäckten, slutmusiken i Midnattsexpressen från -78. Den speglar nyfunnen frihet med fängelseångest i bakhuvudet, och det är ju en kluvenhet som passar ett inlägg som det här.

Och så är det bra musik, som var den första att vinna en Oscar för ett helt synthbaserat soundtrack. Appaloosa var traditionellt och bra, så jag har ett öga på inkorgen.

Ellen!

Ellen, oavsett om det gick bra eller dåligt för dig idag (det var den sextonde som gällde, eller hur?)  så fick jag lyssningsbar post från Amazon idag, till att fira respektive trösta resultatet av dagens ansträngningar (kryst, kryst i skriften!). Oavsett vilket, och oavsett om det är idag eller inte, så godspeed!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att det nog inte spelar någon roll om jag klurar på vilken dag det är. Om det är idag så lär det komma en SMS-alert.

Långsamma dagar, skipetiska cowboyfilmer och sådant.

Kvällen blev ett spännande avslut på en ganska tråkig dag. Inte för att jag var utan sällskap under dagen, utan för att så lite hände. Blev upp och glad över Kristoffers väckning i morse, för den höll mig från att försova mig. Sedan somnade jag om och så fick han väcka mig igen en halvtimme senare när han spelat Oblivion och skulle iväg till skolan.

Resten av förmiddagen var som det brukar se ut nu för tiden, slöspela Playstation och pimpla kaffe fram till tolvsnåret. Nu var jag slö på grund av en förtröttande snuva och småförkylning de senaste dagarna, så Kristoffer kom hem när jag precis var på väg att äta vid tvåsnåret. Gick ut på en pratsam promenad i en och en halv timme, och det är alltid skönt att komma en bit bort från civilisationen när man vill. På det sättet är jag väldigt glad att jag bor i en förort som jag gör, och att bo på något annat vis permanent i framtiden känns ganska ovälkommet.

Efter lite förvirring om kvällen kunde jag ge en påse prylar till Anton som var på genomresa med Linus, och äta. Sedan gick jag till Ellen, och det är alltid glada nyheter. Vi såg den milt uttryckt episka 1800-talsfilmen som handlar om Jesse James och Robert Ford, och klockar in på två och en halv timme. Tänker inte ge hela titeln, för jag vill undvika spoilers. 8 )

Jag tänker inte nämna mycket om den alls, utöver att scenografin är strålande och fotot gör att det ser ut som en målning någonstans mellan 1800-talets realistiska och romantiska rörelser. Och Brad Pitt var svår att tänka på att han var Brad Pitt, för det var så långt från det man kände igen honom från. Detsamma gällde Michael Parks.

Efteråt tillbringade vi tid med vad som helst som är roligt på nätet, bland annat visade jag den här. Trots att hon sett en hel del rankade Ellen den som bland det sjukaste hon sett, och många tack går till Fredd som favoritade den så jag kunde hitta den;

Nu är klockan tjugo i tre och jag ska sova strax efter att jag är klar här. Och jag ska upp vid åtta i morgon, för jag ska ut till landet och jobba.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är Daniel Lemma.

And if the world don't care for dreamers
That's the odds we'll have to stand
But tonight I ain't gon' worry
Just gon' sit right here with my friend