Så lång tid tog det för folk att börja baka in Obama i sin
musik. Men jag är inte den som klandrar, det är ju inte så att jag inte tänkt tanken själv. Och just den här gillar jag, mycket för dess "Jack had a groove"-gemenskaps-house-känsla. Och jag tror de har samplat trummor från en skiva jag hittat i min mammas skivsamling och samplat själv...
Men det var inte det jag främst ville rikta uppmärksamhet mot här. Jag kom underfund med något här om dagen, en liknelse som kan bli rätt orättvist bedömd ur ett amerikanskt perspektiv. Tur att man är en lugn och sansad europé.
En person vars drivkraft och engagemang som tar denne, och i förlängningen hela sitt land, så långt från utgångspunkten att det länge kommer vara omöjligt att inte associera ett lands nya läge med personen själv, och som inte är rädd för att göra vad uppgiften än kräver för att främja sin vilja och sitt ideal, är något väldigt speciellt. Och något som väcker associationer till andra monument till den mänskliga drivkraftens möjligheter. Det är långt mellan sådana människor, men vi har fått möjligheten att leva och se en av dem verka; i sig en viss gåva på ett mänskligt plan.
Även om Gustav Vasa gjorde samma sak är det inte honom jag tänker på, utan någon annan, i modern tid; Che Guevara.
Det är förståeligt om den här jämförelsen verkar befängd, särskilt med tanke på den amerikanska bilden av Che (och kommunism överlag), men bear with me: det är inte politiken jag tänker på, det är människorna Obama och Guevara (och Vasa?).
Det är förstås retoriskt idiotiskt att bortse från Guevaras faktiska politiska inställning, och att han dödade för sin sak. Men det är intellektuellt idiotiskt att bortse från hans andra sidor.
Guevara var fullt utbildad läkare, han skrev utförliga dagböcker och långa böcker om människan och politiken;
Obama är advokat, har varit både redaktör och (den första svarta) ordföranden (
president, på engelska) för skoljournalen
Harvard Law review, skrivit böcker och har arbetat länge och väl som senator i amerikansk politik.
Gustav Vasa må inte ha varit lika kultiverad som de andra, men han gjorde och utstod likväl mycket för sitt land, som år av dansk fångenskap och exil i Tyskland (och det första Vasaloppet).
Che och Barack (och Gustav) har blivit symboler för revolution, reformation och en ny anda, och även om deras metoder skiljt sig åt har de haft en enorm inverkan på sin sam- och framtid. Något som också haft med hur de ligger i tiden att göra; båda har trätt fram i en tid där ett lands skick har fått folk att känna ett behov av och tro på förändring. Det Kuba som Ernesto Guevara hjälpte till att kullkasta var ett med enorma klasskillnader under en hänsynslös diktatur som stöddes politiskt och utnyttjades ekonomiskt av Amerika; det Amerika som Barack nu vill förändra är sargat även det av klasskillnader, men också av en nyfunnen ekonomisk kris, två krig och en tappad tro på ledarskapet efter åtta år med George W Bush vid rodret.
Det är liknande situationer de dykt upp för att förändra - om än av olika magnitud - och det är här deras allra största likhet träder fram. Som Trisha Ziff sagt om symbolen Che Guevara; "Che Guevara has become a brand. And the brand's logo is the image, which represents change. It has become the icon of the outside thinker, at whatever level, whether it is anti-war, pro-green or anti-globalisation."
Hur kan man bättre beskriva Barack Obamas läge under valkampanjen?
Men Guevara var ju som sagt inte bara en engagerad tänkare utan även soldat som fysiskt kämpade för sin sak. Det gjorde också Vasa, som var en hård härskare även efter sin revolution. Gustav Vasa och Barack Obama har kommit till makten på olika sätt, men som symboler för människans drivkraft och individens inverkan på världen, och framförallt förändring, är de likvärdiga.
Che Guevara avfärdas ofta som kommunistisk fotsoldat för att han agerade både med politiska och fysiska medel, men då är Gustav Vasa en militant tyrann och Barack Obama en byråkratisk idealist. På ett detaljplan skiljer sig de tre, med Guevara i mitten; symbiosen mellan fysisk och politisk aktion, som fick Sartre att kalla honom "not only an intellectual but also the most complete human being of our age".
Men alla tre är förstås viktiga i sin egen sfär; och Guevara och Obama är idag viktiga symboler för reform, revolution, förändring (
I really like change, have I made myself clear?) och motkultur. Och därigenom en ungdomlighet och glädje, vilket är varför den våg av glädje som Obama sprider till världen lämpar sig väl till musik; något jag helt klart ska ta vara på. Håll utkik på
MySpace framöver.
Tills nästa gång,
Det här inläggets fundering...
...är att jag sällan mår så genuint bra över vem jag är som när jag är med Linus och alla som hör därtill.
