Mer presidentval

Valet är gjort, och Obama vann. Inte för att det berör mig direkt, eller för att jag har någon aning om vad det innebär för oss i Europa, men det gjorde han. Och nu har vi fått en ny historisk president.

Obama tilltalade mig redan från början. Jag vet inte varför, kanske för att hans moståndare i praktiken var en fyra års förlängning av Bush politik (och för att han såg ut som utomjordingarna i Bad Taste). Men han tilltalade mig redan innan jag jämförde honom med alternativet.
Kanske är det för att han utstrålar förnyelse, rakt ner i både ålder och hudfärg, och är en härlig optimism om vad som komma kan.

Förmodligen är det för att han har en otrolig karisma. Jag var såld på honom och skulle bli besviken om snubben förlorat ens innan jag hörde honom prata. Och efter det blev det inte bättre; hans utåtriktade sätt, hans utstrålning av engagemang och av att helt enkelt vara rätt man för vilket jobb som helst. Hans karisma, helt enkelt.

Och han har klass, rent politiskt. Han har aktivt ansträngt sig för att undvika smutskastningskampanjer av hans motståndare och har där hållit i sitt rykte. Det ska även McCain ha poäng för, som när han duellerade mot Bush för att företräda republikanerna 2000 valde att inte smutskasta sin motståndare för att inte ville "vanhedra nationen" på det här vis (med sådan förtal).

Relativt lite uppmärksamhet har dessutom ägnats åt Obamas hudfärg och arv; något som jag tycker är bra. Visserligen ger det i sig en enorm förnyelse och en möjlighet för minoriteter att få upprättelse, men i min åsikt ska det inte vara något som dominerar ett val.
Obamas arv som politiskt argument och förnyelse i presidentvalet sattes dessutom på prov när McCain utsåg en kvinna till vicepresident. Och inte vilken kvinna som helst, utan en med starkt stöd hemifrån och en karaktär som gick hem ute i Amerika.

Men även det fick sig en törn och spelfältet jämnades ut när finanskrisen kom och folk slutade dalta med vem man var, då var det politik som prioriterades. Som det ju helst ska vara, inget trams.

Och nu sitter vi med Obama på väg in i Vita Huset efter en lång och konsekvent valkamp (konsekvent som i brist på smutskastning och med fokus på politik, och ändå nytänkande från båda sidor), kanske också för att Bush urholkat förtroendet för republikanska vita snubbar i kostymer. Inte helt omöjligt, även om jag ger honom poäng för hans ansträngningar att hålla ihop landet under finanskrisens början.

Det här valet var en historisk och fantastisk vändpunkt med en historisk, fantastisk och karismatisk utgång, och nu återstår bara att se vad som händer.


Det här inläggets fundering...
...är att det blev rätt skapligt med text, ändå. Man kommer långt på att läsa rubriker.