lördag 27 december 2008

Sesshin

I morgon ska jag dra mig tillbaka ut på landet över en dag, jag åker strax innan tolv och är där ute någon gång efter två. Det blir lång och skön busstund på två knappa timmar, sedan ska jag bara läsa om azteker och mayaindianer och äta middag med Git och Håkan på kvällen. Just nu är jag bara väldigt trött.

Tills nästa gång,


Uppdatering:
My thoughts exactly.


Det här inläggets fundering...
...är huruvida jag ska ta med mig Boken eller inte. Visserligen ska landet vara möjligheten att komma bort från all teknologi och bara mysa, men samtidigt är det ju skönt att ha möjligheten att mysa med film.

onsdag 24 december 2008

God jul!

God jul på er som läser här och jag fick just vad som måste vara årets bästa julklapp från Ellen.

Juletid är njutartid, och mycket möjligtvis inspiration till musikskapande i dagarna; ska också sjunka ner i en hel del film de närmsta dagarna. Framtiden får utvisa, ha det fantastiskt allihop!

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att det är jul och det ska firas med eller utan snö. Iväg och var glada!

måndag 22 december 2008

Vintersolståndet

Vintersolståndet (eller snarare dagen efter) är väl en ursäkt god som någon att blogga? Symboliken med att det nu bara blir ljusare osv kombinerat med ett gäng notisvärda händelser (som jag aldrig lyckas hålla i huvudet samtidigt) lånar sig väl till - ja, ni fattar. Jag fick skrivlust bara. Ett gott tecken.

Har nu ledigt i en månad från föreläsningar och dylikt - den zenbuddhistiska konsten återuppstår den 19 januari, och i vår ska jag även plugga filmmusik. Förhoppningsvis är den trevliga kvinnan från filmkritiken där.
Den andra sidan av myntet är att jag nu inte har något att göra i en månad. Vilket jag tänkte använda för att börja ta körlektioner, men min bilskola julstänger - idag, när jag skulle ringa och boka. Öppet igen den 7 januari, en knapp vecka innan kursstart. Marcus är visserligen hemma, så där kan jag nog fila bort ett par timmar/dagar. Och Ellen är hemma, vi ska byta klappar och äta Zandersfrukost i morgon.

Efter höstens regelbundna följande av Boston Tea Party har jag blivit ännu större fan av Filip & Fredrik. Känns särskilt rätt under en slabbig och grå höst.

Snart färdig med alla julklappar också, ska iväg och ordna de (förhoppningsvis som fan) sista i kväll.

Nej, nu får det räcka. Dags att göra lunch.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att det snart är jul, men jag lär kasta in något mer här innan dess.

måndag 15 december 2008

Avskriven...

...skrev läkaren på ett papper rörande min lungkollaps när jag var på karolinska idag. Och Ellen är hemma för en stund med start lördag (då jag åker till landet till söndag).

Idag dricker jag kaffe igen. Mer är det inte just nu, och lär inte vara på ett tag.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...gäller att Marcus strax är tillbaka och Kill Bill; The lioness has rejoined her cub. All is right in the jungle.

fredag 5 december 2008

Bättre

Kom i eftermiddags tillbaka från Danderyds sjukhus. Inte så att jag varit där i två dagar, jag hittade inte frikortet i onsdags och gick på min föreläsning i torsdags. Om tisdagen var =/ så är idag lite reserverat =).
Reserverat eftersom jag fortfarande har en (delvis) kollapsad lunga; den som väldigt lätt blir andfådd och har sporadiska hjärtklappningar kan utan större svårighet leva sig in i det.

Men jag är fantastiskt lättad och glad: det här kunde inte ha slutat bättre.
Jag kom till läkaren vid nio, läkaren hittade inget, vilket var bra eftersom det tydde på att det inte var så allvarligt; men jag skickades återigen till Aleris röntgen i Täby närsjukhus. Väntade en stund och blev vidareremissad till Danderyds sjukhus, och här någonstans kändes det lite som att hela min dag dog.
Dels tog den turen åtta timmar förra gången, och det innebar ett worst case scenario som bestod av att bli liggande med en slang in i lungan à la Peter här om året i åtminstone en vecka. Kanske med viss modifikation, men det var ju worst case scenario.

Men det slapp jag. Jag kom dit, blev hämtad i receptionen efter en kort stund och fick en bädd och sjukhusskjorta (lite panik och räknade nästan kallt med att bli inlagd). Sedan bröt jag ihop lite över det i akutväntsalen, men det kändes bättre ju längre jag låg där. Dels för att paniken gick ner med tiden, dels för att jag visste att ju längre tid det tog, desto ofarligare skulle lungkollapsen förmodligen visa sig vara.

Ibland är man glad när man har rätt.
Efter drygt en och en halv timme hade jag börjat plugga, och då dök läkaren upp och frågade hur det var och jag svarade samma saker som jag svarade Carlgren i morse (”Överlag stabilt”, ”Lätt andfådd”, ”Inte ont så länge jag inte rör mig för häftigt”, osv). Han försvann i telefon en stund, och kom tillbaka. Karolinska (vars lungavdelning jag ska till eftersom Danderyd har avskaffat sin för att… någon anledning) hade sagt att det var samma procedur som i vintras som gällde; åka hem, ta det lugnt och komma tillbaka för återröntgen om någon vecka.

Så jag har (minst) en vecka då jag inte bara vill, utan måste ta det lugnt. Passar mitt monstruösa studiebehov perfekt. Och här är vad en lugn vecka innebär i praktiken:

• Kortare morgnar – Kliva upp senare och gå hemifrån tidigare för att maxa sömnen och slippa springa till buss och tåg
• Sluta stressa överlag – Sagda bussar och tåg, börja gå långsammare och annat detaljarbete.
• Inget(!) kaffe(!!) – Ja, precis. Det blir en prövning (Men ha förtröstan Ellen, I would never turn down a Zandersfrukost när du väl är hemma), men det hjälper nog återhämtningen med ett behärskat blodtryck. Förhoppningsvis pausar muskelknutarna då också.

Jag skulle fira med O’Boy när jag kom hem, men O’Boy-pulvret var slut. Istället fick jag mig en kopp mjölk till livs. Nu ska jag fira med Ratchet & Clank 3, i kväll med zenbuddhistisk konst.

Trevlig helg på er.
Tills nästa gång,


Uppdatering;
Vistelsen på Danderyd tog (förresten) bara två timmar!

Uppdatering;
Jag såg just Zozo på ettan, och ville passa på att skriva några rader.
Det var inte en fantastisk film. Imponerande på ett rent filmtekniskt och stilistiskt plan, med ett med få undantag varm och gul ton som dröjer sig kvar i den smått trollbundna känslan jag sitter i nu efteråt.
Det finns en del klichéer, t ex skoleleverna och Zozos oförmåga att släppa sin familj, men de hanteras på ett ofta klichéfritt (och filmmässigt förtjusande) sätt (den exploderande skolgården, skogen när de ger sig på honom första gången); filmen är en ofta stabil inre och yttre resa, som dock har sina skumpiga, bristande ögonblick. Som Zozos liv, där vardag varvas med att springa från fallande bomber - för att avsluta det lite recensionsmässigt.
Eller inte, slår det mig; snyggast kan det vara när Zozo är arg. Underskön balans mellan "konstfilm" och bara film.


Det här inläggets fundering…
…är att jag har mycket att se fram emot den närmsta tiden. Om en vecka lugnar studierna ner sig åtminstone en månad, och i jul kommer Ellen, Marcus och Justine hem. Jag simmar lite i glädje vid tanken.

tisdag 2 december 2008


Wikipedia:
"Primary spontaneous pneumothorax is most evident in people without any previous history of lung disease and in tall, thin men who are 20–40 years old; however it is also seen in teenagers and young adults."

Jag hör visst till de 50% som får återfall, det blir närakuten på min lediga dag i morgon.

Snorskit åt helvete, vad det är tröttsamt. Särskilt om jag ska åka runt till tre olika platser för att få konstaterat att jag ska hem och vänta i två veckor. Men det kan jag klart leva med om jag slipper bli inlagd.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är om jag måste till Danderyd och om det tar åtta timmar (som senast), mer eller mindre. Hoppas på det senare.

fredag 21 november 2008

Dags att gå cold turkey från YouTube ett tag

Jag tror jag spenderat för mycket tid på YouTube den senaste veckan, men det lär vända. Jag är mer upptagen framöver. Det jag vill hojta till om nu är att DuTuben erbjuder HD-kvalitet vi erh... utvalda filmer. Jag vet inte hur många eller vilka, men det känns lite som ett under att se; knepet är att lägga till &fmt=22 i slutet av länken så ska det bli otroligt. Om möjligheten finns.

'Nuff said, nu är det kaffedags.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att den här videon är lite för fantastisk för att inte ses. I HD, förstås.

torsdag 20 november 2008

"I'm awake, I'm awake!"

Vill gärna ta mig mer tid att skriva här, men åtminstone de närmsta dagarna är det inte värst möjligt. Därför blir det mest notiser igen, och ett kort konstaterande om att jag lever (för er som börjat undra).

Igår var jag på Mosebacke och såg Icons on Television med Kaiser, Jackie, Lee, Mitra, Ankan, Mickan, Spänsson, Malin och något dussin andra människor jag tvivlade på att jag skulle se igen. Och de är verkligen underbart bra, det var fantastiskt att gå bort sig i. Stort tack och grattis till Henric och grabbarna för en fantastisk konsert och kväll.
Ett av de härligaste ögonblicken kan ha varit när jag först kom och stod i tröskeln, sedan såg Henric mig och bara stannade upp och började ursäkta sig genom dungen av nyanlända omkring honom.

All in all fantastiskt, och dagen ska gå till att studera harmonik. Blir dumt nog av med en kväll till eftersom min kusin med familj kommer på middag i kväll, men jag lär få välbehövt ursäkta mig runt halv nio.

Tills nästa gång,


Uppdatering;
Glömde tipsa om den här ursköna varianten av en catchig låt som fyller 50 i år.


Det här inläggets fundering...
...är att jag är sugen på att se Pulp Fiction igen.

torsdag 13 november 2008

Notiser

Ett gäng notiser om saker som hänt/jag noterat (och snart notiserat) de senaste dagarna.

1. Salstenta i musikteori
Gjord i morse, tog två timmar och gick bra. Tummen upp för mig och Fredrik, men jag förstår fortfarande inte helt varför vi åkte till gymnasiemässan efteråt.

2. Musikfabriken står stilla
Jag kan sitta och sitta och göra musik, men inget blir riktigt klart eller känns värt att kasta ut på nätet. Men skam den som ger sig, folk har kommit över skrivkramp förut.

3. Philip DeFranco
Nu YouTubevana, videobloggaren Philip DeFranco. När man kommer i stämning blir det lätt minst en halvtimme av "jag ska bara". Mysig snubbe, tycker om hans syn på politik.

Må bra, allihopa.

Tills nästa gång,


Uppdatering;
Shit, jag skulle ju kolla på Kingdom of Heaven i kväll.

Uppdatering;
En till bra Phil DeFranco. Den som inte håller med att skogshuggarnyheten är rent otrolig manlig är rent efter. De två jag har länkat här borde för övrigt räcka för att få igång "bara en till"-reflexen, jag sitter mitt uppe i den nu.


Det här inläggets fundering...
... är nummer fyra.
4. Nygammal klassiker
Fredd (Gustavson, that is) har kastat upp ytterligare ett projekt på DuTuben, och det här är nothing short of fantastiskt. Men jag kan vara lite vinklad efter att ha känt snubben i elva år.

måndag 10 november 2008

Kors i taket

Jag måste verkligen börja skriva kortare, eller skriva av mig mer någon annanstans, det här håller inte. Det märks ju hur mycket tryck som sitter mot insidan av pannbenet när man impulsivt skriver om Barack Obama och Che Guevara (och Gustav Vasa) i flera timmar.

Men skriva är skönt, det är fortfarande hemtrevligt efter alla år. Även om det blivit väldigt lite de senaste åren. Det kanske är därför det har blivit så här, när allt bara ryckts undan och banat väg för en identitetskris och plötsligt är allt gammalt försvunnet till fördel för... grubbel och ansvarslöshet. När fan hände det? (gymnasiet)
Enda riktiga skillnaden mellan nu och då är att jag då åtminstone kunde formulera mig vitsigt. Nu är jag bara tankspridd.

Tänk om jag skulle råka fokusera allt det här krutet och lägga på skolan och NaNo istället? Se, vad duktig jag skulle vara.


Det här inläggets fundering...
...är att det här egentligen bara hade behövt vara första stycket. Resten följde med av bara farten och underströk vad som stod i första stycket. Undra på att Ellen tycker att jag alltid beter mig konstigt.

fredag 7 november 2008

Lite mer (uppblandat) Obama

Så lång tid tog det för folk att börja baka in Obama i sin musik. Men jag är inte den som klandrar, det är ju inte så att jag inte tänkt tanken själv. Och just den här gillar jag, mycket för dess "Jack had a groove"-gemenskaps-house-känsla. Och jag tror de har samplat trummor från en skiva jag hittat i min mammas skivsamling och samplat själv...

Men det var inte det jag främst ville rikta uppmärksamhet mot här. Jag kom underfund med något här om dagen, en liknelse som kan bli rätt orättvist bedömd ur ett amerikanskt perspektiv. Tur att man är en lugn och sansad europé.

En person vars drivkraft och engagemang som tar denne, och i förlängningen hela sitt land, så långt från utgångspunkten att det länge kommer vara omöjligt att inte associera ett lands nya läge med personen själv, och som inte är rädd för att göra vad uppgiften än kräver för att främja sin vilja och sitt ideal, är något väldigt speciellt. Och något som väcker associationer till andra monument till den mänskliga drivkraftens möjligheter. Det är långt mellan sådana människor, men vi har fått möjligheten att leva och se en av dem verka; i sig en viss gåva på ett mänskligt plan.

Även om Gustav Vasa gjorde samma sak är det inte honom jag tänker på, utan någon annan, i modern tid; Che Guevara.

Det är förståeligt om den här jämförelsen verkar befängd, särskilt med tanke på den amerikanska bilden av Che (och kommunism överlag), men bear with me: det är inte politiken jag tänker på, det är människorna Obama och Guevara (och Vasa?).

Det är förstås retoriskt idiotiskt att bortse från Guevaras faktiska politiska inställning, och att han dödade för sin sak. Men det är intellektuellt idiotiskt att bortse från hans andra sidor.

Guevara var fullt utbildad läkare, han skrev utförliga dagböcker och långa böcker om människan och politiken;
Obama är advokat, har varit både redaktör och (den första svarta) ordföranden (president, på engelska) för skoljournalen Harvard Law review, skrivit böcker och har arbetat länge och väl som senator i amerikansk politik.
Gustav Vasa må inte ha varit lika kultiverad som de andra, men han gjorde och utstod likväl mycket för sitt land, som år av dansk fångenskap och exil i Tyskland (och det första Vasaloppet).

Che och Barack (och Gustav) har blivit symboler för revolution, reformation och en ny anda, och även om deras metoder skiljt sig åt har de haft en enorm inverkan på sin sam- och framtid. Något som också haft med hur de ligger i tiden att göra; båda har trätt fram i en tid där ett lands skick har fått folk att känna ett behov av och tro på förändring. Det Kuba som Ernesto Guevara hjälpte till att kullkasta var ett med enorma klasskillnader under en hänsynslös diktatur som stöddes politiskt och utnyttjades ekonomiskt av Amerika; det Amerika som Barack nu vill förändra är sargat även det av klasskillnader, men också av en nyfunnen ekonomisk kris, två krig och en tappad tro på ledarskapet efter åtta år med George W Bush vid rodret.

Det är liknande situationer de dykt upp för att förändra - om än av olika magnitud - och det är här deras allra största likhet träder fram. Som Trisha Ziff sagt om symbolen Che Guevara; "Che Guevara has become a brand. And the brand's logo is the image, which represents change. It has become the icon of the outside thinker, at whatever level, whether it is anti-war, pro-green or anti-globalisation."
Hur kan man bättre beskriva Barack Obamas läge under valkampanjen?

Men Guevara var ju som sagt inte bara en engagerad tänkare utan även soldat som fysiskt kämpade för sin sak. Det gjorde också Vasa, som var en hård härskare även efter sin revolution. Gustav Vasa och Barack Obama har kommit till makten på olika sätt, men som symboler för människans drivkraft och individens inverkan på världen, och framförallt förändring, är de likvärdiga.
Che Guevara avfärdas ofta som kommunistisk fotsoldat för att han agerade både med politiska och fysiska medel, men då är Gustav Vasa en militant tyrann och Barack Obama en byråkratisk idealist. På ett detaljplan skiljer sig de tre, med Guevara i mitten; symbiosen mellan fysisk och politisk aktion, som fick Sartre att kalla honom "not only an intellectual but also the most complete human being of our age".

Men alla tre är förstås viktiga i sin egen sfär; och Guevara och Obama är idag viktiga symboler för reform, revolution, förändring (I really like change, have I made myself clear?) och motkultur. Och därigenom en ungdomlighet och glädje, vilket är varför den våg av glädje som Obama sprider till världen lämpar sig väl till musik; något jag helt klart ska ta vara på. Håll utkik på MySpace framöver.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att jag sällan mår så genuint bra över vem jag är som när jag är med Linus och alla som hör därtill.

torsdag 6 november 2008

Lite mer val

Ett par bra tal efter val, för er som inte gjort er research än.

Obama;
http://www.youtube.com/watch?v=Jll5baCAaQU&feature=channel

McCain;
http://www.youtube.com/watch?v=vBgFCqPSzgA&feature=related

Det var allt för stunden.


Det här inläggets fundering...
...är ytterligare ett presidentvalstips jag fick av Anton:
http://www.youtube.com/watch?v=adc3MSS5Ydc

onsdag 5 november 2008

Grått

Enligt Expressen har solen försvunnit nu, och november blir den molnigaste månaden (fet :O), men så länge det är dimma som nu så är det rätt okej.


Det här inläggets fundering...
...är hur länge det kan tänkas vara grått?

Mer presidentval



Valet är gjort, och Obama vann. Inte för att det berör mig direkt, eller för att jag har någon aning om vad det innebär för oss i Europa, men det gjorde han. Och nu har vi fått en ny historisk president.

Obama tilltalade mig redan från början. Jag vet inte varför, kanske för att hans moståndare i praktiken var en fyra års förlängning av Bush politik (och för att han såg ut som utomjordingarna i Bad Taste). Men han tilltalade mig redan innan jag jämförde honom med alternativet.
Kanske är det för att han utstrålar förnyelse, rakt ner i både ålder och hudfärg, och är en härlig optimism om vad som komma kan.

Förmodligen är det för att han har en otrolig karisma. Jag var såld på honom och skulle bli besviken om snubben förlorat ens innan jag hörde honom prata. Och efter det blev det inte bättre; hans utåtriktade sätt, hans utstrålning av engagemang och av att helt enkelt vara rätt man för vilket jobb som helst. Hans karisma, helt enkelt.

Och han har klass, rent politiskt. Han har aktivt ansträngt sig för att undvika smutskastningskampanjer av hans motståndare och har där hållit i sitt rykte. Det ska även McCain ha poäng för, som när han duellerade mot Bush för att företräda republikanerna 2000 valde att inte smutskasta sin motståndare för att inte ville "vanhedra nationen" på det här vis (med sådan förtal).

Relativt lite uppmärksamhet har dessutom ägnats åt Obamas hudfärg och arv; något som jag tycker är bra. Visserligen ger det i sig en enorm förnyelse och en möjlighet för minoriteter att få upprättelse, men i min åsikt ska det inte vara något som dominerar ett val.
Obamas arv som politiskt argument och förnyelse i presidentvalet sattes dessutom på prov när McCain utsåg en kvinna till vicepresident. Och inte vilken kvinna som helst, utan en med starkt stöd hemifrån och en karaktär som gick hem ute i Amerika.

Men även det fick sig en törn och spelfältet jämnades ut när finanskrisen kom och folk slutade dalta med vem man var, då var det politik som prioriterades. Som det ju helst ska vara, inget trams.

Och nu sitter vi med Obama på väg in i Vita Huset efter en lång och konsekvent valkamp (konsekvent som i brist på smutskastning och med fokus på politik, och ändå nytänkande från båda sidor), kanske också för att Bush urholkat förtroendet för republikanska vita snubbar i kostymer. Inte helt omöjligt, även om jag ger honom poäng för hans ansträngningar att hålla ihop landet under finanskrisens början.

Det här valet var en historisk och fantastisk vändpunkt med en historisk, fantastisk och karismatisk utgång, och nu återstår bara att se vad som händer.


Det här inläggets fundering...
...är att det blev rätt skapligt med text, ändå. Man kommer långt på att läsa rubriker.

onsdag 29 oktober 2008

Take Five

Första recensionen ligger nu uppe på andra bloggen - mer kommer i mån av tid, har otaligt stoff att förädla där till underhållande ettor och nollor så snart jag lossnar från filmkritikstentan.

Det blev en otippad kväll, med tidig fransk 70-talsfilm med Linnéa på filmhuset (vi har ett träffas-snitt på ungefär en till två gånger per år). Filmen i sig var underbart härlig, förhoppningsvis dyker det upp en recension - räkna dock inte med samma nivå som den jag nyss blev klar med, den filmen kan jag något bättre.

Att träffa Linnéa var en upplevelse, som alltid. Det fanns det där lite kyliga, småstela vi brukar ha i varierande mängd, mycket prat om film, en hel del sci-fi och name-dropping om favoritserier, -skådespelare och -skapare från hennes sida och överlag den här känslan av att precis ha mötts och bara prata om det som kommer upp.

Tills vi såg filmen, vilken dokumenteras senare, efter vi båda kände oss radikalt mumifierade (jag skojar inte, min rygg hade väckt Godzilla när jag sträckte på den). Hade hoppats på att se Hynek Pallas där och få tacka igen för föreläsningen. Kände mig dessutom smådum som inte gick och skakade hand med Michael Marcimain som var där och presenterade sitt filmval.

Efter det lossnade allt personligt och förväntat, vi vandrade planlöst och pratade om kaktusar och jämförde vardags- och helgöppettider i mataffärer och på krogen, och strax efter att vi konstaterat att det knappast fanns en öppen matvaruaffär där och då hittar vi ICA vid Karlaplan - tio minuter innan stängningsdags. Resten av promenaden längs Narvavägen ner till Djurgårdsbron var bara nöjd, impulsiv glädje och bananer till buss 47, tunnelbana och tåget hem som var en återkomst till vårt smårörliga sätt att umgås.

Synd att ha blivit av med ett bra sinnestillstånd? Neh. Känslor och stämningar följer alltid en dramaturgi, det var bara en tidsfråga. Dumt att störa sig på.

Nu sitter jag och sneglar på att skriva ytterligare lite på min filmtenta och sedan till sist komma i säng.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är hur jag bäst ska tima mat/joggande för att slippa håll. Dock hade Vicky (brödhåriga göteborgaren) en förpillat fantastisk idé, att sköta det på kvällen. Hm, jo.

torsdag 23 oktober 2008

Run, flautist, run!

En massa steg för mig, knappt en fis i rymden för vanligt folk, så kändes det att vara ute och jogga igår. Inte för att det är något speciellt, de flesta har ju joggat sedan urminnes tider, men för mig kändes det lite som en vändningspunkt. Jag har ju joggat någon gång tidigare, och jag har ju ett... visst rykte om att kunna tänka mig att cykla cp-långt, men nu kändes det för första gången riktigt bra att bara vara ute av ren princip. Det har ju funnits ett visst mått av hurtighet och hälsa i cyklandet, men jag har aldrig sett det som en seriös motionsform, man får ut så tokigt mycket mer av att jogga. Och det känns.

Visserligen innebar turen i "tvåoenhalvan" en hel del flashbacks från uttråkade gympalektioner som man fått gå där för att man inte haft gympakläder eller varit sjuk, men den här gången var det fundamentalt annorlunda. Det var frivilligt, och jag hade seriösa kläder och jag känner mig friskare än på månader (även om halsen varit dålig och aldrig helt bra av och till sedan i juli), och jag blev riktigt sur när jag missade min joggingtur i morse.
Ni joggar säkert själva, så ni vet allt om hur det känns. Min morgon har ni däremot inte haft, här är en kort och intressant recap;

Jag vaknade sju enligt planen (som var frukost vid sju, plugga halv åtta till halv nio, därefter jogga och duscha och ta 9.23-bussen till Anton för att dricka morgonkaffe och åka vidare till univ). I ett desperat försök att snooza (orsakat av att vara astronomiskt trött efter att ha suttit till klockan två i natt och MSNat med Justine, folk med datorer på sina nattliga receptionsjobb är farligt) ställde jag i yrvaken förvirring om alarmet till 17.15 istället för 7.15, jag vaknade istället halv elva. Med en halvtimme kvar till bussen drack jag kaffe, kastade in pengar på kontot för att kunna köpa något att äta, hoppade bussen och fick ta tåget. Kommer till universitetet, SMS-frågar Fredrik var han är och får svaret att det inte är någon föreläsning.
Då var klockan tre minuter efter att tåget tillbaka till kyrkbyn gått, så jag börjar traska mot tunnelbanan i en ansats att hinna med en 611 hem. I universitetets tunnelbana ser jag en klass med småbarn som ska på, och i min nyfunna bittra pessimism antar jag helt sonika att de säkert ska med samma buss som jag. Vid Danderyds sjukhus går de iväg åt andra hållet, bort fårn bussarna. Jag pustar ut och går upp till bussen. Där det kommer en annan klass med småbarn, som ska på min buss. Taktiskt gick jag på sist för att kunna undvika dem så effektivt som möjligt, och det fungerade. Därefter blev det bara bättre.

Dilan klev på vid Danderydsberg, och vi tramsade hela vägen hem, även om hon inte ville/kunde följa med Joel till London (han ska vara där samtidigt som jag). Hon hade åkt till skolan för en gympalektion där hon inte gjorde så mycket, sedan slutade hon och åkte hem igen, så vi var lite på samma nivå vad gällde givande dagar. Dock hade Joel sagt att han skulle komma, men i sin brådska hem att duscha avböjde Dilan erbjudandet om att kliva av vid Ymervägen och slå honom.

Nu har jag i alla fall kommit hem, ätit frukost, lunch och mellanmål i ett (pasta, flingor, macka och te) och väntar på att det ska sjunka ner. Så jag kan jogga utan det plötsliga, brutala håll jag fick under gårdagens tur inte långt efter mellanmålet. Kanske återkommer jag hit senare i kväll.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...
...är hur länge man egentligen behöver vänta för att slippa håll? Tjugo minuter räckte inte igår. Jag ska snart ge mig ut, men jag känner mig inte helt lugn i kistan efter teet jag drack för en halvtimme sedan. Förstås lär det ju vara olika beroende på hur mycket jag äter. Tål att tänka på.

onsdag 22 oktober 2008

Ellie's Tune

Egentligen gillar jag inte tanken på att blogga. Jag menar inte tanken på att andra bloggar, det är okej, ni gör som ni vill. Men tanken på att jag skulle blogga. Varför skulle jag skriva något om min vardag och tvinga andra att läsa eller skumma igenom det? Varför ska just jag få folk att bry sig och spela viktig, osv.
Av två skäl.

Det första är att det hjälper åtminstone mig att skriva. Oavsett vad jag skriver, från haiku till impressionism till bloggande om vardagen, så hjälper det ju mig (förhoppningsvis) att få ur mig en massa hjärnaktivitet som annars bara skulle (fortsätta) ta upp värdefull tid och koncentration.

Det andra, och egentligen mer angelägna, är att Ellen bloggar. I London. Så jag vet vad som händer där. Men det går ju bara åt ett håll, och hon har ju inget sätt alls att veta vad jag sysslar med här hemma. Så det här är inte bara ett pro mig-initiativ, det är lite pro Ellen också.
Jag tänkte egentligen komponera någon fyndig titel för att fira det här, men det enda jag kom på ser ni ju här ovan. Det kommer från en jazzlåt som heter Ernie's Tune, jag bara plussade på lite smågammaldags Zackridsk fyndighet.

Och det är allt för tillfället, nu ska jag iväg och författa mitt första riktiga inlägg i min andra blogg.

Min avslutning här blir samma som i MySpacebloggen;
Tills nästa gång.

(Höll på att glömma)
Det här inläggets fundering...
...är att blogga ur sig är ungefär som att lägga ägg. Har man bara massa trams man går och snurrar runt och runt i huvudet blir det förr eller senare en börda man ligger och ruvar på, sedan är det upp till en själv om man slapphänt vill låta det spricka av trycket eller hjälpa det att kläckas naturligt.

fredag 12 september 2008

Teknikens under(målighet)

Här på bloggen har det varit tyst och skönt som i graven (en skön sådan, alltså) ganska länge nu, vilket främst beror på att vår router (och därigenom mitt internet på rummet) inte fungerar och att jag inte orkar blogga på stora, klumpiga datorn. Ehrm... Det var väl det. Ni lär märka när routern fungerar igen.

Det här inläggets fundering...
...är kring att det har känts bra att träffa Justine igen två morgnar i rad. Hoppas, hoppas hon har tid i helgen.