Superantihjältar

Tur att det finns saker som distraherar från pandemiångest. Misstolka mig rätt när jag säger att Watchmen är en mysig film; vad gäller det visuella är den väl hjältefilmernas God of War.

Den hade en klassisk James Bond-struktur med action i början för att fånga ens uppmärksamhet, och ett montage som förklarar superhjältars inverkan på efterkrigstiden fram till 80-talet då filmen utspelar sig. Kul med lite 'realistiska' hjältar också, även om disillusionen blir lite mycket. Men det distraherar ju inte, för det är ju så njutbart.

Det finns lite för mycket rantande om hurdan människan 'egentligen' är, självisk och destruktiv osv, men någonstans anas ändå ett visst förtroende. Kanske särskilt i twisten, ska inte lägga ut mer än att det har mer med avsikt än handling att göra.

Värt att kommentera är också musiken. Förutom en originalmusik som mer än håller måttet finns väl valda gamla klassiker som trots att man känner igen dem inte känns fel eller billiga. På något sätt passar efterkrigstidens moderna klassiker efterkrigens moderna superantihjältar (för riktigt altruistiska är de sällan).

Dylan sitter alldeles utmärkt, och All Along the Watchtower är så medryckande och bra som alltid och lite till - och den passar. Man har vant sig vid tanken på bekant musik, och då sitter den man redan gillar så mycket bättre.

Men dä om dä (som Koskinen faktiskt sa under sina föreläsningar), nu ska det med lite tur komponeras datormusik innan jag somnar hos Wille. I morgon ska jag upp vid sju för att ringa posten, söka jobb på Zanders och skaffa fram en låt från YouTube.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att We got to find some way out of here,

Said the joker to the thief!

Hendrix är skiten när man inte hört honom på ett tag.

Rationellt?

Hur oroad bör man som svensk vara över svininfluensan? Jag får sjuk ångest bara jag tänker på den. Pratet om att den nu klarar av att spridas från människa till människa, och alla som reser kors och tvärs över hela världen. Det blir ju en mycket snävare tidsfråga med de förbindelser vi har idag.

Sedan innebär ju inte det att man inte kan vara kreativ, som de flygplatser i Japan och Korea där man satt in värmekameror för att kunna se om resenärer har feber. Så även om det är monstersjukdomskris - DFTBA.

Men jag mår ju inte bättre för det. Det känns bara så klaustrofobiskt att den enda åtgärd som finns är att vänta och se, och antingen når smittan hit eller inte.

Det var samma sak med fågelinfluensan, och jag var lika uppskruvad då, men där var det ju lugnt. Ändå misstänker mexikanska myndigheter att drygt 150 personer dött av smittan innanför deras gränser, allt det har ni nog läst, och dessa resor.

Men det är ju en klar motivation för att hålla immunförsvaret i form.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag har läst allt DN och BBC haft att säga om saken, och i den här artikeln fann jag dock "a small measure of peace" (måste se om Den siste samurajen...); "In almost all swine flu cases outside Mexico, people have been only mildly ill and have made a full recovery."

Nu är jag lite lugnare för stunden.

Time-out

För er som inte har bilddagbok tar jag det här också, jag tar time-out helgen åttonde till tionde (8-10, that is) maj. Har fått klagomål på att jag gör för mycket och jag börjar märka av det själv, så utöver inflyttningsfesten blir inget nytt.

Ingen mobil heller, så om något är viktigt så får ni ta det innan eller efter helgen. Vill gärna kunna göra det här med gott samvete.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är ingenting. Jag funderade på något om vad jag ska göra, men jag ska inte planera något i förväg.

Il postino

Jag har precis ringt postens brevbärarkontor och gett dem mitt namn och telefonnummer så att arbetsförmedlarna kan ringa tillbaka till mig i dagarna. Jag hoppas att det går vägen, för om det är något jag verkligen hoppas och är sugen på så är det ju att vara brevbärare. Känns som att det passar mig.

Plus dagliga betalda cykelturer och chans att få leverera post till Expecto, ho ho.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag ska göra lunch och läsa igenom papperena om aloe vera-försäljning jag fick av Torra och Mickan. När det sjunkit undan sedan är det nog dags att jogga, nu närförkylningar och göteborgare är ute ur systemet. Marvelous, I say!

Eller som George Clooney säger; "Maybe I can get a run in."

Spelåret 2009 på gång

Åh, Kristus. Jag trodde att 2007 (The Orange Box, BioShock) och -08 (Metal Gear Solid 4, Little Big Planet) var två bra spelår i rad av en slump, och sedan skulle det vara mediokert något år framöver. Ibland är jag glad att ha fel.

Tre spel som verker riktigt imponerande kommer i slutet av maj/början av juni - inFamous, Damnation och Prototype. Jag lär kunna hålla mig till ett av dem, men jag bävar för vad jag kan hitta i sommarens line-up.

Och i höst, God of War III och Uncharted 2. Om någon undrar så är God of War en serie med rakt igenom konsekvent perfekta spel, vad gäller skala och ren spelupplevelse. Och nu kommer sista saftiga delen till Playstation 3. Det blir oundvikligen episkt.

Uncharted 2 är uppföljaren till ett av de mest klockrena spel jag någonsin satt händerna i - Uncharted: Drake's Fortune. Både spel och filmer har försökt, men ingen har någonsin kommit så nära en renodlad äventurskänsla à la Indiana Jones, men ändå förblivit unikt, som Drake's Fortune (dessutom har utvecklarna Naughty Dog en speciell plats i mitt gamerhjärta för de många timmar Crash Bandicoot de bjöd mig på på 90-talet).

Och som inte den mest perfekta och episka spelserien och den mest välskrivna serien jag någonsin träffat på räckte kommer i höst... BioShock 2. Ettan innebar en stämning, story och upplevelse som gjorde mig knäsvag. Dess originella form av kritik mot den objektivistiska filosofin och nära på postmodernistiska granskning av slaveri visar (precis som Metal Gear Solid 4) att spel kan vara en berättigad konstform, bara de anstränger sig.

Och tvåan blir samma sak fast mer, och djupare, och den här gången från insidan. Nej, nu får det räcka.

Utöver att jag tycker om spel så har jag alltid varit ett stort fan av historieberättande, märks det?

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att Uncharted, Metal Gear Solid och BioShock kommer att bli film. Min skepsis är nästan lika stor och kompakt som min beundran för spelen, för om det är några spel som inte behöver bli filmer så är det just de. De är så pass cinematiska och djupgående i sin egen rätt.

En sista tanke är att jag lyssnar på soundtracket till BioShock. Det ger mig rysningar, för det är både en direktväg till upplevelsen av BioShock och ruskigt bra. Här finns en länk till den som vill ha 17 minuter dissonant modernism, tagen från den officiella hemsidan.

Obs att den nog är svår att uppskatta om man inte sett spelet som ackompanjerar den.

"...is my geek showing?"

En slut dag

Idag har jag varit ganska slut, från att ha vaknat på landet till att ha rest och umgåtts. Ganska tomt överlag, men är ändå slut.

Vaknade på Gåsvik efter att ha somnat om ett par vändor, så pappa lastade bilen själv. Kändes inte helt schysst. Sedan kom vi iväg ganska sent också, så vi fick skynda till tippen för att jag skulle hinna med bussen, och det var inte heller helt okej. Sedan SMSade jag med Ellen K istället för att läsa körkortsteori eftersom det kändes mer akut, följt av att äta och duscha och åka in till stan en timme senare än planerat.

Där var det Mineurdags, och jag skred in och blev hälsad av vad som först slog mig som ett moln av svarta kläder ("Crebain from Dunland!", tänkte jag). Kram - kram - herre gud vad länge sedan, jättekram - entusiastisk kram från någon jag absolut inte kände igen - kram och vänta, var det där en puss på kinden från någon jag knappt träffat? - kram och en andra kram tillbaka som tack för min laddare*. Och bakom den gruppen, som strax försvann, fanns Ellen & Co. Lite kaffe, och jag var hemma.

Mineur fram till strax innan sju, mys med Vickan, Ch och Miran som gav sig av vid centralen, och sedan mys på Burger King med Martin, Sampo och Hanna. Roligt hela vägen, men jag var helt energilös stora delar av tiden.

Nu är jag hemma och har ätit och orkar inte med mer umgänge idag. Kändes synd att säga nej till Riket vid vägens slut med Kaiser och Henrik Corander, men nu blev det så. Det ska bli skönt att vara själv.

* The boys are back in town! Vickan hade med sig min laddare från Göteborg, och jag har längtat i en vecka efter att isolera mig en kväll och bara göra musik. Så så snart jag är klar här ryker allt vad MSN och Safari heter.

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag börjar bli sugen på att skaffa körkort. Sugen på riktigt, blev taggad efter en lyckad åktur till landet igår. Vilket egentligen var lite fusk eftersom det knappt var något folk ute, men ändå. Jag vill köra själv.

Plus att jag har fått Twitter att fungera i min dashboard (provade att logga in med rätt lösenord och så gick det, heh), så nu kan jag skriva skit där när som och så dyker det upp ute till vänster här i bloggen. Fanjävlatastiskt, eller hur?

Dumt

Göteborgsresan var ju episk, men inte helt perfekt. Det känns ju alltid dumt att inse att man glömt saker. Det är tre saker det är fråga om, presenterade efter hur viktiga de är;

1. Min datorladdare. MacBoken kom med hem, men laddaren satt kvar i väggen. Nu har jag visserligen åkt förbi William och kunnat låna hans för att få upp batteri, men Boken har nu ungefär tre timmar batteri att klara sig på tills på torsdag då guld-Vickan kommer upp till Stockholm och ska ha med sig laddaren.

2. Min jacka. Den var också extraordinärt dumt glömd, eftersom jag tog med min datorväska som hängde på exakt samma galge. Den är det inte lika säkert att jag ser igen, eftersom jag kom på den sent och lokalen inte är något ställe man kommer förbi till vardags. Kan du ta med den om du har cirkus där och den hänger kvar, Annika?

3. Mitt och Dreaners snabbkaffe. Inte viktigt någonstans, men det var 40 kronor för Drean och ligger kvar på bänken i köket så vitt jag vet. Men det fanns rätt mycket sådant i köket, så jag tror inte att finska föreningen klagar. Om de ens märker något.

Bättre kaffe har jag hemma och jacksäsongen är slut (plus att jag ändå behöver en tunnare till våren), så de två senare är som sagt inte så akuta. Men, och jag känner mig nördig som säger det, jag saknar att kunna sitta vid min Bok.
Kanske är det att jag är så van vid upplägget och hur det fungerar, och är utan det nu när jag sitter på stordatorn här hemma. Eller att kunna sitta i fred vid en smidig dator på mitt rum. Jag vet i alla fall säkert att jag saknar att sitta och jobba i Logic, så något jag garanterat kommer göra när jag får tillbaka min laddare är att koppla bort MSN och Safari och sitta och frossa i musikproduktion. Ska kämpa för att det blir något färdigt som kommer upp på MySpace.

Och nu började jag ju längta efter det också. Fyra dagar, bara att hålla i sig.

In other news ska jag iväg och möta Torra i eftermiddag, för ett eventuellt jobb på ett företag hon jobbar på. Jag vet inte vad det är, men om det är samma som Mikaela jobbar för så kommer det handla om aloe vera - men oavsett vilket så är jag nyfiken. En och en halv timme nu tills jag ska iväg till Näsby trafikplats. Dags att avsluta det sista kaffet och börja tänka på att göra lunch.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är en drös med sympati med stackars Ellen som ju har förlorat Harvey. Jag visste att det var hemskt, men nu känner jag verkligen med dig. Och vet att det är sju resor värre, eftersom han kanske är borta för evigt och jag bara är datorlös tre dagar till.
=(


Uppdatering:
Just nu känns saker ändå väldigt bra, för jag har Spotify. Tack, Ellen.

On the road!

Är ute på vägen hem från Göteborg. Hur? MacBok (uttalas mack-bok, med ett långt o) och lånat mobilt bredband. Musiken går från Ennio Morricones spaghettivästern och Indiana Jones till peppad house via väldigt mycket 1980-tal, och jag sitter och har det härligt med Ellen, Maria (de kör!), Elin och Matilda. Tack och adjö för mig för stunden!

Tills nästa gång,

Det här inläggets fundering...

...är att jag borde ha Star Wars och Harry Potter-soundtracken också, de enda John Williams jag har är Indy ett till fyra.

Qapla!

Idag har jag för första gången i år haft sandaler på mig!
Det är fullständigt irrelevant och omständigt att skriva om, men det känns så bra och det känns ännu mer vår överallt när säsongen som innebär att skor är mer ett alternativ är på gång.
Anton, det är okej. Det är bara att sucka järnet. :)

Nu måste jag panika, Annika och Maria från Göteborg kommer kvart i tre istället för halv sex. Någon gång ska jag sätta mig och skratta halva livet ur mig åt SJ, men det har jag inte tid med nu för jag borde duscha, bädda, städa, plocka och inte alls blogga men sandaler känns för viktigt ändå!

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...hinns inte med!

Humm.

Jag har funderat på att byta bloggformat och övergå till Twitter istället. Inte för att konstant bombardera med vad jag gör för stunden, som Twitter är till för och som jag förmodligen ändå skulle börja göra, men för att det är ett sådant kompakt format. Jag brukar få impulser eller idéer till bloggar, men hittar/tar mig aldrig tid och energi till att utveckla dem (se bara hur många inlägg jag taggat som notiser) - och då är ju Twitter bra där man ändå bara får kasta iväg några rader åt gången.
Synd bara att det inte är någon som använder det och/eller skulle ha lust att svänga förbi ännu en sida med oformulerat trams. Det verkar kul, men är extremt ovärt, så känns det. Om och om igen, men det sjunker väl undan.

I övriga nyheter har jag börjat utforska lite mer musik på sistone. Har sneglat lite på svensk pop, t ex Maia Hirasawa (som tillsammans med The Killers och Lars Winnerbäck får Hultsfred att verka som en allt bättre idé), jag har börjat ta reda på vad Regina Spektor (som också ska spela på Hultsfred) egentligen handlar om, hittat The Flashbulb genom Fredriks vänner på MySpace och som alltid myst med The Album Leaf.
Som jobbar på ett nytt album, och om de turnerar i Sverige är det inte ett alternativ att inte se dem. Vore härligt att se Symphony X röra fläsket upp till Norden också.

Men de senaste dagarnas låt är ändå den här, så det är väl viktigare att ni orkar med den än de andra.

Nu är det projektarbetets dag på TEG, och jag ska iväg. Adios.

Tills nästa gång,


Det här inläggets fundering...
...är att det inte blev någon förkylning. Bara ett konstant halsont som varat sedan strax innan senast jag skrev här och som nu äntligen verkar vara på väg bort.